S:t Petrus och S:t Paulus, Apostlar, Högtid
Apg 12:1–11
2 Tim 4:6–8, 17–18
Matt 16:13–19
Spes non confundit – hoppet gör att vi inte går under. Med dessa ord från Romarbrevet utropade påven Franciskus det heliga året 2025. Vi befinner oss mitt i detta heliga år av hopp. En viktig del av varje heligt jubelår är pilgrimsfärden till Rom, till apostlarna Petrus och Paulus gravar. Några av er kanske redan har haft möjlighet att göra en pilgrimsresa till Rom under detta år. Andra kanske fortfarande planerar en pilgrimsfärd till apostlarnas gravar.
Idag firar vi apostlarna Petrus och Paulus högtid. En urgammal högtid som firades första gången i Rom år 354. Traditionen med jubelår har bara funnits sedan 1300-talet, men redan innan dess var ett besök vid de två största apostlarnas gravar något som förknippades med hopp om frälsning. Men varför ska man vallfärda till S:t Peter och S:t Paul om man hoppas på frälsning?
Jesus byggde sin kyrka på apostlarnas grund. Herren sade till Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Så länge kyrkan vilar på apostlarnas grund kommer den inte att förgås. Fram till tidens slut kommer den att förmedla frälsning till människor genom de sakrament som vår Herre Jesus Kristus har instiftat. Och ondskan kommer inte att övervinna den.
Också vi kan bygga på detta säkra hopp. Petrus och Paulus är grundpelare och stöd även för oss. Pilgrimsfärden till Rom ger ett levande uttryck för vårt hopp om frälsning i Kristi kraft, förmedlad av kyrkan.
I sina egna liv kunde Petrus och Paulus uppleva Kristi räddande och befriande kraft, förmedlad av kyrkan. Vi har hört om detta i dagens läsningar.
Petrus greps av kung Herodes på grund av rent godtycke och maktberoende. Han förväntade sig att han skulle gå samma öde till mötes som redan hade drabbat Jakob: han halshuggades. Men den unga kristna församlingen bad till Gud om Petrus. Och Gud sände sin ängel för att rädda honom ur Herodes händer och leda honom till friheten. Här ser vi hur viktig förbönen är i kyrkan.
I sitt brev till Timoteus beskriver Paulus hur Herren hjälpte honom och räddade honom från alla faror, eftersom han ännu inte hade slutfört sitt förkunnelseuppdrag. Uppdraget att förkunna evangeliet till alla människor är kyrkans egentliga syfte. Och de som bidrar till att fullgöra detta uppdrag kan räkna med Guds hjälp. Här i detta liv och i det kommande livet. Paulus är övertygad: ”Herren skall rädda mig från allt ont och hjälpa mig in i sitt himmelska rike.” Han vet att ”rättfärdighetens segerkrans” väntar honom. Men inte bara honom, utan ”alla som längtar efter Kristi ankomst”. Med andra ord, hela kyrkan. Här ser vi hur viktigt det är att förbli kyrkan trogen och aktivt delta i dess uppdrag.
Petrus och Paulus fick uppleva att Jesus Kristus alltid är med sin kyrka och stöder och hjälper den. Han gav dem styrka att kraftfullt förkunna hans ord. Om vi ser till deras exempel kan också vi hämta hopp från det. För det är inte alls så att Petrus och Paulus redan från början var de starka troshjältar som de senare visade sig vara. Petrus förnekade Herren tre gånger. Och Paulus förföljde den unga kyrkan skoningslöst. Av dessa två stora syndare skapade Kristus kyrkans grundpelare. Om vi ser på hur svaga vi är, hur osäkra vi är i vår tro och hur lite vi hittills har gjort för Kristus, skulle vi lätt kunna tappa modet. Men Petrus och Paulus exempel ger oss hopp. Också vi kan hoppas på Herrens stora barmhärtighet, som apostlarna fick uppleva på ett kraftfullt sätt. Kyrkan förmedlar denna barmhärtighet till oss.
Låt oss tillsammans med Petrus och hela kyrkan bekänna att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son!
Låt oss kämpa den goda kampen tillsammans med Paulus och hela kyrkan, låt oss fullborda loppet, låt oss bevara tron!
Helige Petrus och Helige Paulus – be för oss.
