Jesu Hjärtas Dag
Den kristna tron är inte bara en samling trosläror och moralregler som ska följas. Den är i grunden en personlig relation. Gud själv är till sitt väsen en personlig relation: de tre gudomliga personerna, Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande är sammanbundna i kärlek.
Men Gud har också en personlig relation med oss. I Jesus Kristus, Guds inkarnerade Ord, talar Gud till oss. Han talar Guds ord med mänskliga ord.
Jesu hjärta är Guds mänskliga hjärta. Det förmedlar gudomlig kärlek i form av ett människohjärtas kärlek och blir på så sätt mottagligt för oss. Gud älskar oss inte bara på ett abstrakt sätt, utan på ett verkligt, mänskligt påtagligt sätt. Gud blev människa så att han kunde älska oss på detta sätt.
Guds kärlek till oss, som kom till oss i Jesus Kristus, kräver ett svar. Vi bör ha en personlig relation med Gud. Vi ska älska Gud, som det står i Gamla testamentet. Hur kan vi älska Gud? Gud, den allsmäktige skaparen av himmel och jord, är så långt borta från oss. Men i Jesus har han kommit oss så nära att vi kan älska honom med vår mänskliga förmåga att älska. Om vi gör Jesu mänskliga hjärta till målet för vår kärlek, då älskar vi också Jesu gudomliga hjärta. Jesus har ju bara ett hjärta.
Detta är platsen för det Heliga hjärtats fromhet, som sedan barocktiden har handlat mycket om att vi vill trösta Jesus i hans lidande och smärta. Hur kan vi göra det? Det verkar konstigt. Det är ju faktiskt han som tröstar oss! Men om vi ser på Jesu mänskliga hjärta, då kan det bli målet för vår kärlek och våra små, mänskliga försök att trösta honom. Jesus är en sann människa. Och han är en sann vän. Varför skulle vi inte vilja stå vid hans sida i hans lidande?
I Getsemane, strax före sitt lidande, var Jesus mycket rädd. Han svettades blod när han bad. Ingen annan var där för att trösta honom. Men då kom en ängel från himlen och tröstade honom. Detta läser vi i passionsberättelsen. I denna ängel kan vi se sammanfattningen av alla helgons böner och goda gärningar och även våra böner. Kristi lidande var en historisk händelse, men det är också en evig händelse. Kyrkan är Kristi kropp, och som denna kropp lider Kristus än i dag. Och vi kan trösta Kristus genom att göra gott mot Kristi kropp, kyrkan, våra bröder och systrar. Och genom att stå vid Jesu sida i hans dödsstund. Genom att förena oss med honom. Genom att stå under korset som Maria och Johannes. Att förena våra egna sår och lidande med hans.
John Henry Newman var en lärd teolog på 1800-talet, och han var en mästare på andlighet. Hans motto som kardinal var ”Cor ad cor loquitur” – hjärtat talar till hjärtat. Detta kan förstås på fyra olika sätt. De tre gudomliga personerna talar i kärleken, så att säga ‘från hjärta till hjärta’ i den trinitariska gemenskapen. Gud talar till oss, från Jesu heliga hjärta till våra hjärtan. Vårt lilla människohjärta talar till Jesu hjärta i våra böner. Och vi bröder och systrar talar i tron med varandra från hjärta till hjärta.
I sin sista encyklika ”dilexit nos” tolkade påven Franciskus Newmans motto i samband med eukaristin. Han skriver så här:
”Den helige John Henry Newman tog som sitt motto orden ’cor ad cor loquitur’, eftersom Herren, bortom alla våra tankar och idéer, räddar oss genom att tala till våra hjärtan från sitt heliga hjärta. Denna insikt fick den framstående intellektuelle Newman att inse att hans djupaste möte med sig själv och med Herren inte kom från läsning eller reflektion, utan från en bedjande dialog, hjärta till hjärta, med den levande och närvarande Kristus. Det var i eukaristin som Newman mötte Jesu levande hjärta, som kan befria oss, ge mening åt varje ögonblick i våra liv och skänka sann frid.”
Vi möter Jesu verkliga, levande, heliga Hjärta i eukaristin. Och i den eukaristiska tillbedjan är vi i kontakt med Jesu Hjärta. Vi ber från hjärta till Hjärta. Cor ad Cor loquitur.
Den helige John Henry Newman skrev en meditation om Jesu Heliga Hjärta. Det är lite gammaldags engelska, men det är värt att lyssna på originalet:
“O most Sacred, most loving Heart of Jesus, Thou art concealed in the Holy Eucharist, and Thou beatest for us still. Now as then Thou sayest, Desidero desideravi ‑ With desire I have desired’. I worship Thee then with all my best love and awe, with my fervent affection, with my most subdued, most resolved will. O my God, when Thou dost condescend to suffer me to receive Thee, to eat and drink Thee, and Thou for a while takest up Thy abode within me, O make my heart beat with Thy Heart. Purify it of all that is earthly, all that is proud and sensual, all that is hard and cruel, of all perversity, of all disorder, of all deadness. So fill it with Thee, that neither the events of the day nor the circumstances of the time may have power to ruffle it, but that in Thy love and Thy fear it may have peace.”
Amen.
