7 Sön C-2025, S:ta Eugenia
Luk 6:27-38
Jesu ord kan reta en och verkar stå i motsatsförhållande till våra första impulser. Någon som vill mig illa, som hatar mig; – älska? Den som talar bakom ryggen på mig; – välsigna? Och be för dem som förolämpar mig? Vända den andra kinden till? Jag förmodar att Jesu ord var lika anstötliga då som idag. Det beteende han uppmanar till passar inte alls våra invanda reaktionsmönster. Och med tanke på de senaste årens händelser på det politiska planet än mindre. En riktig provokation i tider där man talar om nödvändiga, miljardtunga investeringar till försvaret. Man måste rusta upp för att kunna stå emot och slå tillbaka.
Det kanske behövs. Men denna fråga hör inte hemma i en predikan. Jesu ord gör det dock. Därför är det viktigt att vi inte bara sopar undan dem som orealistiska. Visst är de inte en moralisk bruksanvisning för alla lägen. Bibeln är ”otillräcklig” och innehåller inte svar på alla historiska och dagsaktuella frågeställningar. Men den vill ge oss kriterier, danar vårt hjärta och i förlängningen påverkar vårt handlande som ska vara moraliskt, dvs. efter Jesu sinnelag. Ingen säger att det är lätt, men värt mer än ett försök. Vad vill Jesus då förmedla till oss? Låt oss försöka ge några svar.
”Älska era fiender!” – Jesus vidgar kärlekens omfattning och gör den till en universell sådan. Det var inte självklart i hans tid, och är det inte heller idag. Kärleken, viljan att önska det goda åt de andra, vet i grunden inte av några begränsningar på min grupp: familj, vänner, grannskap, församling, kyrka, religion, folk … Den är av naturen allomfattande, annars är det inte kärlek. Till kärlekens väsen hör det att inte dra hårda gränser mellan människor eftersom alla – oavsett grupptillhörighet – är skapade som Guds avbild, frälsta av Kristus och inbjudna att följa hans väg genom korset och uppståndelsen till fulländningen.
Därför omfattar kärleken också dem som hatar mig. Jag behöver förstås inte gilla det andra gör mot mig, men ändå innesluter kärleksbudet dem också, ja, till och med dem. Ty det är mycket svårare att önska dem som ansätter mig det bästa.
Den motsatta reaktionen, hat, förolämpning, förminskning leder lätt till att man avhumaniserar de andra och kallar dem ohyra eller råttor. Vad det kan få för följder har vi sett många gånger i historien. Då är det fritt fram för förtryck, exploatering och i värsta fall förintelse.
Jesus uppmanar oss att älska de andra för vad de är, människor, trots det de gör. Den djupare grunden för det är Guds obrutna kärlek till människorna. Han överger ingen som han har skapat, och fortsätter att bjuda in dem till gemenskapen med honom och i honom med människorna. ”Gud själv är god mot de otacksamma och onda”, slår Jesus fast.
”Slår dig någon på ena kinden, så vänd också fram den andra.” – Jesus kanske uppmanar oss att ibland misstro våra första impulser, framför allt när de är mörka. Jag tror inte att han förespråkar en offermentalitet, att låta sig slaktas utan motvärn. Men han varnar för vedergällningens onda spiral. Även om det kan kosta måste en kristen stå emot hämndbegär. Visst kan jag fundera på ett robust svar på ett angrepp, men det ska inte styras av hämndlystnad som oftast sätter igång en oändlig spiral av vedergällningar. I stället för att förkorta konflikten förlängs den.
”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.” – Jesus formulerar här den gyllene regeln. Den förutsätter självkännedom och kännedom om den andra. Regeln är enligt kyrkans tradition känd för var och en så som ett slags inre kompass. Den förutsätter ömsesidighet och en blick för individen. Den gyllene regeln kräver ett perspektivskifte. Man uppmanas att sätta sig in i den andras situation. Dess belägenhet blir ett kriterium för det moraliska handlandet. Den som tillämpar den tar moraliskt ansvar och är beredd att korrigera dåliga impulser.
Den gyllene regeln är förstås mer komplex än jag kan redogöra för i ramen för en predikan. Och visst är det som jag önskar inte alltid det jag önskar för någon annan. Domaren som fäller en dom över en brottsling får inte avstå från att avkunna den fällande domen, eftersom gärningsmannen önskar sig en friande dom. Men trots denna invändning tror jag att vi alla förstår nästan intuitivt vad regeln innebär: Behandla den andra som du själv vill bli behandlad. Det som jag önskar för mig måste dock vara moraliskt rätt och sant.
”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” – Jesus modifierar här den gammaltestamentliga tanken om helighet. I tredje Moseboken uppmanas Israel att avskilja sig från allt som är orent (15:31, 20:26) för att helgas. Det innebar konkret att avskilja sig från allt som är ogudaktigt, vilket innefattade t.ex. viss mat, men också hedningar och syndare. Jesus har ett nytt perspektiv på helighet. Den visar sig först och främst i barmhärtighet. I stället för att separeras från de andra, öppnar barmhärtighet upp mot de andra. Återigen uppmanar Jesus att skapa eller återskapa band i stället för att kapa dem.
Rent – orent, där är en kategori som inte bara de levitiska prästerna tillämpade, vi gör det än i dag. Tänk bara på det eller dem, positioner, saker eller personer vi brännmärker, utesluter och vägrar ha kontakt med. Vår tid behöver också den barmhärtighet, ja, barmhärtiga människor.
Jesus är anspråksfull. Vi är på väg att leva upp till hans krävande moral, misslyckas mången gång men blir resta upp av hans förlåtelse. Förhoppningsvis inser vi att Jesu krav har potential att förändra människans sinnelag och beteende, för att det inte ska komma upp situationer då jag måste manas att vända andra kinden till. Kalla det önsketänkande, men jag vill inte ge upp hoppet att vi med Guds nåd kan bli människor som alltmer liknar hans Son.
Här i mässan får vi en försmak av det, när vi tillsammans – inte mot varandra – vänder oss till den levande Guden för att ta emot hans gåvor. Det är den gemenskap vi strävar efter och får smaka. Ett i honom; han allt i alla. Eukaristin är förvandlingens sakrament.
Dominik Terstriep S.J.
