Kyndelsmässodagen 2025
Han avlade sina sista ordenslöften i fängelset med bundna händer. Arresterad eftersom man trodde att han varit delaktig i attentatsförsöket på Hitler sommaren 1944. Efter tortyr, långa Gestapo-förhör och en process inför den s.k. Folkdomstolen och dess ökände domare Roland Freisler, avrättades han den 2 februari för 80 år sedan i 37-års åldern: jesuitpatern Alfred Delp. Hans liv togs på Kyndelsmässodagen. Mörkrets makter ville förinta honom. Men han drogs in i ljuset som denna högtid vittnar om, Kristi ljus.
Alfred Delp var egensinnig, visade beslutsamhet i frågor han ansåg vara viktiga, och insikter han efter noggrann fundering kommit fram till. Han konverterade som 14-åring efter det att pappan hade fått igenom sonens konfirmation i den protestantiska församlingen. Men i och med konfirmationen var Alfred religionsmyndig och passade på att nästa dag förklara sitt utträde och i stället bli katolik. Han kände kallelsen till att bli präst och inträdde i Jesu sällskap. Efter den sedvanliga utbildningen placerade man den begåvade unge mannen i det intellektuella apostolatet, bl.a. i en jesuittidskrift (Stimmen der Zeit) som försökte balansera mellan nazisternas censur och den kritik av den nazistiska ideologi som jesuiterna ville förmedla. Under kriget, när tidskriften blev förbjuden och ordenshusen upplösta av regeringen, var han verksam i en liten församling i München. En kraftfull predikant och analytiskt skarp föredragshållare som inte bara talade utan också hjälpte praktiskt med att bärga sårade och döda efter bombanfall, söka bostad för utbombade, gömma judar …
På uppdrag av hans överordnade anslöt sig Delp till en ideologiskt bred motståndsgrupp (Kreisauer Kreis) som arbetade på en ny ordning för Tyskland efter det förväntade sammanbrottet. Jesuitpartern skulle bidra med den katolska socialläran. I samband med det misslyckade attentatsförsöket på Hitler kom man också på Alfred Delp som ingick i oppositionsnätverket och satte honom i fängelse i Berlin.
Under advents- och jultiden 1944/1945 sitter Delp i en fängelsecell, ofta sittandes nedhukad framför den tysta väggen, ibland i timmar, ibland hela dagen igenom. Där skriver han:
Det böjda knäet och de utsträckta tomma händerna är den fria människans grundläggande åtbörder.
Hans händer är bundna. Han får inte göra någonting, absolut ingenting. Det avhåller honom dock inte från att klottra på papper som har smugglats in i cellen. De små pappersbitarna vittnar om det som Delp tänker, känner, genomlider under den sista advent i sitt liv. Man vill förödmjuka honom genom att binda honom. Under den sista julen ställer han sig frågan om den sanna friheten. Hur står det till med den frihet som gör människan till människa. I samband med denna fundering formulerar han det redan citerade ordet: Det böjda knäet och de utsträckta tomma händerna är den fria människans grundläggande åtbörder.
Vad får Delp att formulera sig just så i en utvägslös situation? Han konfronteras med frågan vem han egentligen är. Vad är kvar av en person som är totalt utlämnad åt våldsam godtycklighet? Vad är kvar när bödlarna försöker avhumanisera och bryta ner en människa? Med anledning av den situationen riktar Delp blicken på elementära åtbörder, på det som ingen kan ta ifrån honom, där människan kan vara helt sig själv, där hon utan yttre tvång kan uttrycka sin omistliga värdighet. Och det kanske låter konstigt i moderna människors öron, men Delp upptäcker just i tillbedjan och acceptansen av människans fattigdom (de tomma händerna) det sant mänskliga. Här har han många beröringspunkter med den holländska judinnan Etty Hillesum, som i samma åtbörder uttryckte och bevarade en känsla för sin värdighet som människa.
Delp levde i en tid som var ute efter det gigantiska. Människan ansågs vara utrustad med en järnvilja att utöva makt, en övermänniska som förlorade kontakten med verkligheten och därför förstörde allt det som ställde sig i vägen för vanföreställningarna. I denna tid böjde Delp knä framför Gud, framför en Gud som blev fattig och ringa och vanmäktig – ett hjälplöst barn, en torterad korsfäst.
Att böja knä och räcka fram sina tomma händer vittnar om att vi inte lever av oss själva, att vi behöva andra – och inte är alltings mått. »Han har skapat oss och inte vi själva«, påminner psaltaren oss om (Ps 100:3). Tillbedjan är det mest osjälviska som finns. Och just tillbedjan återkommer Delp om och om igen tillbaka till.
»Bröd är viktigt, frihet är viktig, viktigast är den oförrådda troheten och tillbedjan.«
Delp var fri eftersom han kunde böja knä inför Gud. Därför fri att inte knäböja för ideologier, maktens eller marknadens logik. Frihet och Gudstro, frihet och tillbedjan utesluter inte utan betingar varandra. Ju mer människan binder sig till Gud desto friare blir hon. Det var för Delp inte bara teori, utan han fick erfara det i sin kropp. Under fängelsevistelsen fick han den 8 december 1944 avlägga sina sista ordenslöften. Med bundna händer skrev han under löftesformeln. Han använde sig av sin frihet och band sig till Kristus som han ville tjäna i Jesu sällskap.
»Den mänskliga frihetens födelsestund är stunden när vi möter Gud.«
Han visste om sin plats i världen. Till skillnad från nazisterna trodde han inte att han hade den i sin hand. Och den som tror sig ha världen i sin hand förstör den. De tomma händerna visar att människan är mer än hon synes vara. De symboliserar hennes möjligheter som ligger i att ta emot sig själv ur Guds hand. Hon själv är Guds första gåva till henne och med den följer många andra.
Fängelsevistelsen anser han själv vara en mognandets tid. Han kommer trots eller på grund av yttre hot närmare Gud, blir mer autentisk. Nöd, erfarenhet av att känna sig övergiven, öken. Han bävar inför människans avgrund, hennes armod och bräcklighet samtidigt som han upplever att gudsfrågan på djupare sätt kommer tillbaka. Delp fick uppleva Guds närhet i en sådan täthet att han kunde acceptera sin fysiska undergång.
Jag går frivilligt och utan förbittring. Andra ska en vacker dag få leva bättre och lyckligare eftersom vi har dött.
Det kan bara någon säga som har upptäckt sin sanna identitet i Gud, som i frihet har bundit sig till alltings Herre.
»Den mänskliga frihetens födelsestund är stunden när vi möter Gud.«
