I och med denna söndag avslutas jultiden. I morgon (måndag) börjar tiden ”under året”
Varför har Jesu dops söndag en sådan dubbelkaraktär?
Julen är Guds hemlighetsfulla uppenbarelse. Löftet från det Gamla testamentet klingar ut i änglarnas jubelsång. Ja, de fattiga, obildade herdarna – dessa ”anavim” som längtade efter Messias och som inte, såsom de skriftlärda, beräknade Guds stora uppenbarelse – de hörde änglarnas förkunnelse i natt och kyla. De vandrade till ett torftigt stall utanför Betlehem och de fick se inget annat än ett nyfött barn i en krubba. På liknande sätt kallades hedniska stjärntydare från några östra kulturer till att möta Israels land för att vörda dess nyfödda kung. De mötte bara en diktator, Herodes, som ville förinta en möjlig konkurrent om makten; och när de insåg misstaget, återvände dessa magier eller dåtida naturvetare på en annan väg hem, glada över att ha upplevt Guds Messias i det lilla Betlehem.
Detta är den ena sidan: Guds uppenbarelse i Julens mysterium.
Den andra sidan av Guds uppenbarelse är den unge Jesus från Nasaret. Mitt bland folket, som ödmjukt låter sig döpas av Johannes i Jordan, markeras han oväntad som Israels Frälsare. Guds Treenighet är närvarande. Guds Son, Jesus Kristus, står vid stranden och ber till den himmelske Fadern, den symboliska duvan som tolkas som Anden svävar ovanifrån och den gudomliga röstens uppenbarelse hörs: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Med denna uppenbarelse börjar Jesu offentliga liv.
Själva dopet är symbolen för Jesu uppgift: att sjunka ner i vattnet bör tolkas som en dödssymbol. Jesus beger sig frivilligt in i vattnets makt – han sjunker ner i djupet. Detta antyder att han accepterar lidandet och döden. Och att han reser sig ur vattnet symboliserar att han lämnar det hotfulla vattnet, att han står upp igen och återvänder till livet.
Dopet pekar alltså framåt mot Jesu livs fullbordan: i hans förkunnelse, lidande, död och uppståndelse.
Jesu dop sammanfattar det förborgade livet i Nasaret och öppnar vägen för Jesu offentliga liv.
I Jesu dop kan vi se vi vårt eget dop:
Vatten och Anden, det yttre tecknet och den inre verkligheten. Vattnet som det yttre tecknet antyder att vi hotas livet igenom av problem, sjukdomar och lidanden. Samtidigt hör vi Guds himmelska röst: att vi som Guds barn är påverkade av Guds helige Ande. Guds mysterium ger oss kraft och ledning, för vi är sedan dopet Guds barn. Gud sade till oss i dopet: ”Du är min älskade son, min älskade dotter.” Samtidigt med denna gudomliga kärleksförklaring vet vi att vi kommer att följa Jesu livsväg: ”Att vi genom lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet.”
Under mina många år som präst (53 år!) har jag döpt ett stort antal barn och vuxna. I den här dagboken har jag antecknat dem allihopa – med namn och adress – det blev inte mindre än 1057. Och nästan varje år skickade jag en gratulation till deras dopdag och jag uppmanade dem också att följa Jesu Kristi föredöme. Det blev många arbetstimmar (och tysta förböner som fortsätter också nu på Josephinahemmet). Detta innebar och innebär en viktig själavårdsinsats.
Jag uppmanar också er att undersöka på vilken dag (och kanske av vilken präst) ni har blivit döpta. På den dagen kan ni tacka Gud för er speciella kallelse som kristen. Den kristna kallelsen innebär ju mer än en mysig, gullig familjefest. Den ska börja inledningen av att följa Jesu föredöme och livsmodell.
Och det är detta som vi kan tänka på när vi firar Jesu dops söndag: att dopet också för oss symboliserar vårt gudomliga barnaskap, vårt nedstigande i vattnets mörker, vår upprättelse, och vår uppståndelse till evig härlighet.
