Guds härlighet i ett litet barn.
Värdens ljus i Betlehems krubba.
Ordet som blev kött.
Kära systrar och bröder,
inte bara för den som inte tror på den nästan olösbara gåtan vi firar i dagens fest:
att Gud blivit människa, utan också för oss som tror, så är och förblir den ende Gudens inkarnation ett mysterium som vi aldrig fullständigt kan förstå.
Och en predikan som hålls på just denna heliga dag förmår inte ”fatta bredden och längden och höjden och djupet” (Eph 3:18) av den kärlek som Kristus har visat oss i sin födelses mysterium utan måste begränsa sig till att ge några fördjupande anmärkningar på den alltid nya förundran och den alltid större glädjen som fyller så många människor i hela världen när de firar denna stora fest.
Och mina anmärkningar för det här året inspireras av dagens evangelium och av ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Uggla – en bok om sekularisering och religiös övertygelse.
1. Guds Främlingskap
Gud blev i detta barn en främling här på jorden. ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog icke emot honom.”(Joh 1:11*), säger evangelisten Johannes. Han som skapade hela världen och som gav liv åt allt som finns genom sin Ande, han, den oändliga kärleken – han blev en gränsexistens.
Sann Gud och sann människa, oändlig härlig och ödmjukt begränsad, världens frälsare och samtidigt så hjälpbehövande – allt detta förenat i det lilla Jesusbarnet. Gud är här på jorden en främling mellan främlingar och det inte bara på flykten till Egypten utan även existentiellt.
Och vi som kristna i Jesusbarnets efterföljd delar hans status som främlingar här på jorden, såsom vi redan kan läsa i Diognetbrevet som skrevs på 200-talet: ”Ty de kristna är varken till land, språk eller seder skilda från andra människor. De bor varken i egna städer eller använder någon främmande dialekt eller övar något egendomligt liv… De bor i sina egna fädernesland, men såsom gäster; de har del i allt såsom medborgare, men de uthärdar allt såsom främlingar. Varje främmande land är deras fädernesland och varje fädernesland är dem främmande…”
De kristnas existens är gränsexistens mellan himmel och jord. Vi tillhör båda men förblir dock främlingar. Och här ligger tidens stora utmaning men också en stor chans. I ett sekulärt samhälle tillkommer oss uppgiften att ge vittnesbörd av det heliga som finns i världen, den värld som blev skapad, frälst och helgad genom den treenige Guden. Och det är kyrkan som alltid bor i detta gränslandskap mellan jord och himmel. Vi måste hänvisa världen till den härligheten som finns i detta ödmjuka barn. Men detta vittnesbörd är bara trovärdigt om vi själva lever vårt främlingskap, vår gränsexistens i enlighet med detta barn vi har kommit att hylla idag.
2. Gästfrihet
Ni kommer säkert ihåg att vår käre Påve Franciskus om och om igen inbjuder oss till att gå ut till gränserna. Men det som vi upplever här i Europa, här i Sverige nu för tiden är ju att gränserna kommer till oss.
Vi läser om vågor, strömmar eller rent av floder – cyniska metaforer för människor som drar sig hit för att söker skydd och trygghet.
Kristna människor som vi – som känner till främlingskapet – kan och borde erbjuda gästfrihet. Och jag är inte naiv i den här frågan, jag vet att det finns stora praktiska utmaningar och kanske även en belastningsgräns för ett land. Men ”det sanna ljuset” som utstrålar från Betlehems krubba, det som ”lyser över alla människor”(Joh 1:9*), borde upplysa oss så att vi kan ta emot dem som söker sig till oss på samma sätt som herdarna tog emot denna familj som vi kallar den heliga familjen så att vi kan visa dem som kommer till oss den barmhärtighet som vi själva fått i form av det lilla barnet som vi har kommit att hylla idag.
3. Människoblivande
Då har vi kommit till centrum av dagens fest: Ordet blev kött. Gud blev människa. Det fanns och finns fortfarande tendensen att överbetona antingen Jesu gudomlighet eller Jesu mänsklighet.
Kanske därför att det är så svårt att bringa ihop dessa två begrepp som är så motsatsfulla, men i detta lilla barn är de försonade och förenade.
Det eviga Ordet blev mänsklig kött. Han låtsades inte, han gjorde det verkligen: från Jesu heliga och ödmjuka födelse till döden på korset, han delade livet med oss. Och redan på Juldagen har detta barn lyckats uppnå en stor del av denna svåra livsuppgift: att verkligen bli människa.
En människa föds inte till att vara för sig själv och bara i sig själv, utan för de andra utanför sig själv. Hon finns här på jorden för att gå ut och dela livet med sina medmänniskor, och när hon inte gör det utan förblir liksom inlåst i sig själv, så saknar en viktig del av mänskligheten henne.
Detta lilla barn som ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev en av oss”(Fil 2:7) visar oss idag att det går, och i sitt liv och död hur det går att bli och vara en till hundra procent verklig människa.
Kära systrar och bröder,
det här är dagens mission för alla som har kommit hit för att hylla detta barn:
Gör som Gud, bli människa!
Amen.
Marc-Stephan Giese SJ
