Ansiktet är kanske människans mest subtila, personliga och därmed känsliga kroppsdel. Ansiktet kan beskrivas som personens öppna scen. Det avslöjar oss för andra. Sorg och glädje, skam, lust och lidande syns där. Vårt liv avtecknar sig i det också över tid. Rynkor som tyder på skratt, vrede eller gamla bekymmer. Till och med när vi försöker hålla masken eller förespegla något annat än det vi i stunden känner, märks det.
Ja, ansiktet är personens öppna scen. En scen som dock är osynlig för oss själva. Vi kan inte se vårt ansikte oförmedlat. Det är de andra vi möter och som reagerar på vårt ansiktsuttryck som får oss att känna igen oss själva. Och i spegeln kan man lätt få intrycket att det inte riktigt är jag som ser på mig.
Ansiktet är mötesplatsen mellan mig och omvärlden, en yta av meddelande. I den bibliska och kyrkliga traditionen är ansiktet i gestalt av det heliga ansiktet allestädes närvarande. Vi kan tänka på längtan i Gamla testamentet: ”Ditt ansikte söker jag, dölj inte ditt ansikte för mig” (Ps 27:8-9). Att se Guds ansikte betyder att ha kontakt med honom, att se vem han är, att kunna reagera och interagera med honom. Det tillvända ansiktet betyder välvilja och kommunikation. Motsatsen, det dolda ansiktet, upplevs som en sorts död. Tappar människan kontakten med Guds ansikte känner hon sig ensam, övergiven eller avvisad. Att vända bort ansiktet innebär ett avbrott i kontakten, som om man fallit i onåd hos Gud.
I det första förbundet existerar längtan att se Guds ansikte vid sidan av fruktan för att se just Guds ansikte. Ingen kan se Gud och förbli levande (2 Mos 33:18). Gud tillåter inte människan att se vem han innerst inne är. Han förblir ett mysterium och gör sig synlig i naturliga tecken (moln, eld, väder). Han förblir en fördold Gud. Och det är strängt förbjudet att göra sig en bild av honom. Längtan efter att få se hans ansikte och vägran att kunna få se Guds ansikte står sida vid sida.
I detta avseende är julens budskap omstörtande nytt. Gud är inte längre en fördold Gud. Han visar sitt ansikte, vilket kristendomens mest grundläggande mening sätter ord på: ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet” (Joh 1:14). Det här är verkligen Nya testamentet – det nya förbundet. Det som generationer längtat efter: att få se Guds ansikte och därmed vem han är. I Jesu heliga ansikte ser vi Guds anletsdrag – och därmed vem han är. Jesu ansikte är Guds ”scen”, hans ”landskap”.
Vilket ansikte visar han oss på jul? Ett barns ansikte, ett barns som är obekymrat om sig självt, som inte räds, som ser med fullkomlig renhet på oss utan baktankar och intressen. Än mer, ett ansikte som visar sig behövande. Det är julens ansikte som vill få oss att ta emot barnet. Början på det som kyrkofäderna kallade rekapitulationen av allting. I Jesus sammanfattar Gud sin avsikt med mänskligheten, visar på nytt hur han har tänkt sig sin skapade varelse. Allt som det här barnet kommer att gå igenom frälser världen inifrån.
Hur reagerar världen på detta ansikte? Maria och Josef – även om det inte framkommer – måste ha reagerat med lättnad, tacksamhet och glädje efter förlossningen utan att riktigt kunna ana vad de stora löftena som vilade över detta barn skulle innebära. Herdarna och de vise männen faller ner och tillber. De har sett avglansen av Guds härlighet i barnets ansikte. Herodes och de skriftlärda i Jerusalem reagerar med förskräckelse. Det räcker med att nämna faktumet. De ville inte ens se detta ansikte. När Jesus har påbörjat sitt offentliga liv känner demonerna igen det gudomliga i hans ansikte och gör motstånd. Andra ser Guds helande kraft i Jesu ansikte och vänder sig förtröstansfullt till honom med sina sjukdomar och synder. Jesus ser på dem med kärlek – som på den rike ynglingen. Men inte alla låter sig omvändas och förändrar sitt liv. Ja, de likgiltiga de finns också. De som inte ens vill eller kan tänka tanken om den gudomliga härligheten i en människas ansikte.
Jesu ansikte uttryckte också besvikelse när människor inte ville omvända sig eller hans närmaste flydde då han mest behövde dem; sorg över sin döde vän Lasaros, vrede över månglarna i templet; glädje vid många middagar; djupt allvar när han talade om sitt förestående lidande … Allt detta var en uppenbarelse av Gud. Han visade det vi inte själva kan komma på eller tänka oss fram till. Se på Jesus, och du ser vem Gud är.
I passionen är hans ansikte krönt med törnen. ”O huvud blodigt sårat”, som vi sjunger. Det är det vanställda ansiktet vi ser och i honom historiens otaliga vanställda ansikten. Vore det någon annan kroppsdel som blev torterad, bespottad eller slagen skulle redan det vara förfärligt. Men ansiktet! Man ville bryta ner honom, träffa hans innersta, det som utgör honom, knäcka personen. Också det är uppenbarelse. Gud visar sig i det förnedrade ansiktet. Han går till lidandets yttersta smärtpunkt. Krubba och kors hör ihop. Liksom det förklarade och förvandlade ansiktet hos den uppståndne Kristus.
Vår salighet är att få se Guds ansikte. Vi talar om visio beatifica – det saliggörande skådandet (1 Kor 13:12, Upp 22:4). Då kommer ingenting att skilja oss från Gud, kontakten med honom och i honom med allt levande är ren och obruten.
Ansiktet är kroppens mest personliga, ja, intima del som man inte får beröra utan tillåtelse. Kristus tillåter oss att beröra hans ansikte med vördnad. Han bjuder in oss att kontemplera det för att vi allt djupare ska lära känna hans olika anletsdrag och därigenom Gud själv. Guds härlighet strålar från Kristi ansikte (2 Kor 4:6). Han bjuder in oss att rena vår blick så att vi allt bättre kan se Guds härlighet i det heliga ansiktet.
Hur kan vi göra det? Lyssna på och meditera över hans ord, se vad han gjort, ta emot hans nåd i sakramenten och inte minst handla som han gjorde. Se Guds anletsdrag i andra människors ansikte och den värdighet som de har som Guds avbild. Se hans anletsdrag i synnerhet i alla förnedrades och åsidosattas, ledsnas och vanställdas ansikten. Gud visade sig inte bara en gång i historien för drygt 2000 år sedan, utan gör det varje dag. Ju mer vi är förtrogna med Kristi ansikte desto mer känner vi igen honom i dem vi möter. Låt oss i anden, liksom herdarna, gå till krubban, skåda och tillbe Guds härlighet i Jesusbarnets ansikte.
Dominik Terstriep S.J.
