1:a söndagen i advent C
Luk 19:28-40
Han var flamländare och kom i unga år till det kejserliga hovet i Prag, Wien och Innsbruck, först som sångare, senare som tonsättare och kapellmästare. Jakob Regnart (1540/45-1599), en katolik som arbetade för ett katolskt kungahus, har skänkt oss en av de vackraste melodierna (inte bara) inför adventstiden: Gläd dig du Kristi brud. Melodin skrevs ursprungligen 1574 för en världslig sång men togs över för kyrkligt bruk. Texten som bearbetats under århundradenas gång (senast av Britt G. Hallqvist 1979) är av okänt, förmodligen danskt ursprung från 1500-talet och kom in i 1695 års psalmbok. Och nu sjunger hela den nordiska kristenheten en medryckande psalm som flätar samman motiv från evangeliet och Höga visan.
Gläd dig, du Kristi brud, och möt din Herre Gud. Den stora dag du skådat som oss profeter bådat. Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Gläd dig! Så får vi inleda detta advent som är en hoppets och en längtans tid. Ändå låter melodin vemodig i moll. Den har en inre styrka som är svårt att sätta ord på. Melodin återspeglar det som alla människor längtat och längtar efter; det som profeterna satt ord på: längtan efter en frälsare, efter befrielse. Tittar vi ärligt på våra liv och vår värld kommer vi inte undan sprickan i allting. Den finns där. Något som är sårat. Det vi inte själva orsakat men fördjupat. Synden som splittrar och spränger den ursprungliga gemenskapen med Gud och människorna. Advent kan vara en tid då vi låter oss konfronteras med vår personliga spricka, men också med den stora spricka som går tvärs genom historien. Vi kan göra det med tillförsikt, eftersom vi vet att Kristus redan har kommit, att sprickan i honom har helats och ”bara” väntar på att helt och hållet bli läkt. Ingen kan hejda honom. ”Om de tiger, kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40).
En åsna honom bär som fridens furste är. Han prakt är ganska ringa, men döden kan han tvinga. Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Kristi brud som psalmen sjunger om är vi, kyrkan, gemenskapen som skapats av honom och vill tjäna honom. ”Herren behöver den”, skulle lärjungarna säga om någon frågade varför de tog åsnan. ”Herren behöver den”, det vill säga mig. Jag som Herrens åsna. Vid ett första ögonkast låter det kanske inte särskilt smickrande. Vem vill vara ett lastdjur. Men just det är de kristnas främsta uppgift: att bära Kristus in i världen, att visa honom för alla, honom som verkar vara ringa men vars vanmakt kunde krossa döden. En fråga till oss i denna adventstid: Vem vill jag tjäna? Vem vill jag tillbe? Det är en väldigt allvarlig fråga. Det finns många altaren vi offrar på, många herrar vi tjänar. Det finns dock bara en enda herre som ger mig framtid och liv. Kristus har redan kommit som frälsare, men han vill bli min frälsare. Han är redan världens ljus, men han vill bli mitt ljus.
Låt hjärtat öppna sig, bjud Kristus hem till dig. I dag vill han dig gästa och sitt förbund befästa. Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Bär honom hem till dig! Till vilket hem skulle han då komma? Ett hem som är julpyntat som våra gator och torg med glitter, gran och ljus? Tänk om vi avsatte lika mycket energi och tid för att ”pynta” vårt hjärta åt den som vill gästa vårt hem! Hur då? Med tid för bön och tystnad, bikt och mässbesök. Med goda gärningar som imiterar den som är ”saktmodig och god och ger de svaga mod”. Vår ”prydnad” som vi lägger för hans fot, de ”palmer” vi strör på hans stig är vår tro och lydnad, allt det som för oss närmare honom och varandra. Ju närmare vi kommer Kristus desto smalare blir sprickan mellan Gud och människan och människorna emellan.
De små på barnavis skall sjunga Herrens pris, och folkets hela skara skall glad och frälsad svara. Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Adventstiden omfattar dåtid, nutid och framtid. Dåtidens djupa längtan efter frälsaren, nutidens förberedelse för att ta emot honom som redan kommit och framtiden, alltings fullbordan i honom. Vi kan sjunga på barnavis, eftersom frälsningen redan är här – synligt, kännbart i eukaristin. Här är vi redan ett med honom och varandra. Mitt i allt mörkret kan vi hoppas på den som kommit och kommer åter för att fullborda sitt verk. Därför kan vi glada svara: Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära. Ja, han är här.
p. Dominik Terstriep S.J.
