31:e söndagen under året B
5 Mos 6:2-6
Ps 18
Heb 7:23-28
Mark 12:28b-34
”Vilket är det viktigaste budet av alla?” – Den skriftlärdes fråga avslöjar hur viktig lagen var för de fromma judarna på Jesu tid: Gud hedras genom att man håller hela hans lag. De skriftlärda räknade till 613 föreskrifter i Torah.
Vi katoliker är inte så långt ifrån detta. De fem Moseböckerna är också Guds ord för oss, och åtminstone de tio budorden som överlämnades till Mose på berget Sinai gäller också för oss utan inskränkning. Därtill kommer kyrkans bud och alla regler om söndagsplikten, fastedagar, villkoren för dopet, hur kommunionen ska tas emot, vilka som får ingå äktenskap och så vidare. Regler och föreskrifter strukturerar vårt religiösa liv och gör det möjligt för oss att tillsammans tillbe Gud på ett värdigt sätt i en världsvid kyrka.
Ändå är den skriftlärdes fråga berättigad: Går det inte att sammanfatta detta nästan oöverskådliga överflöd av regler? Det skulle göra det lättare att leva vår tro.
Vi känner alla till det svar som Jesus ger: Det är bara det dubbla budet att älska Gud och vår nästa som är avgörande. Frågan är bara: Har det verkligen gjort det lättare för oss att hålla lagen?
”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Och du skall älska din nästa som dig själv.”
Ja, de är bara två budord, inte 613, men vilka budord! Den som även bara kort funderar över vad det innebär att verkligen älska Gud av hela sitt hjärta, sin själ, sitt förstånd och sin kraft förstår snabbt hur hopplöst det är för oss människor att verkligen uppfylla detta bud helt och hållet. Och kärleken till nästan, som till och med bör omfatta våra fiender, är lika utopisk. Ja, det finns bara två budord. Men vem kan verkligen uppfylla dem? Är det då inte enklare att hålla sig till 613 praktiska regler? Då skulle det åtminstone finnas en chans att vi kunde hålla dem. Men om vår frälsning är beroende av att vi håller de två huvudbuden, då ser det väldigt dystert ut för oss alla.
I den gamla judendomen försökte man lösa detta problem genom att översteprästen varje dag offrade i templet för att sona hela folkets synder. Detta var tänkt att kompensera för all brist på kärlek till Gud och till nästan.
Men vem är värdig nog att träda fram inför Gud och frambära detta offer? Översteprästen själv är bara människa, med fel och synder. Som vi hörde i Hebreerbrevet, måste han varje gång innan han frambär offret för folkets synder först frambära ett offer för sina egna synder.
Och redan där kan man se att hela systemet inte kan fungera. För hur kan översteprästen, som en syndig människa, våga träda fram inför Gud ens för sin egen talan? Avgrunden mellan människan och Gud är för djup. Ingen kan överbrygga den.
Vi kan förstå Hebreerbrevets författare när han skriver att ”en sådan överstepräst är det vi behöver: en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna.” Endast en sådan präst skulle vara värdig och förmögen att träda fram inför Gud och offra försoningsoffret för oss alla.
Det finns bara en som uppfyller denna kravprofil: Vår Herre Jesus Kristus, som vi tror är Guds enfödde Son, som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlen och blev människa. Han offrade försoningsoffret för oss genom att dö på korset. Detta offer är tillräckligt för alla människor och alla tider. Han offrade det en gång för alla, som det står i Hebreerbrevet. Och eftersom han uppstod från de döda och steg upp till himlen, lever han för evigt och har ett evigt prästämbete. Han vädjar för oss inför Gud. Som den sanne, den ende prästen. Han är den som överbryggar avgrunden mellan människan och Gud, eftersom han förenar båda naturerna i sin person. Utan Jesus Kristus kan vi aldrig kommer till Gud. Men om vi nalkas Gud genom honom, kan han rädda oss nu och för all framtid.
När vi nu tar emot Kristi kropp blir vi själva en del av hans kropp. Vi är i honom och han är i oss. På så sätt nalkas vi Gud genom Kristus. Genom honom och i honom och med honom uppfyller vi buden. Detta är vägen till vår räddning, till vår eviga frälsning. Amen.
