21:a söndagens predikan, Bromma
Förra söndagen sade en trogen katolik till mig: ”Din predikan idag var ungefär som den för en vecka sedan.” Ojdå, tänkte jag, det stämmer inte. Men kanske är det inte så ovanligt att åhörarna upplever inte mycket nytt vid en söndagspredikan. Det finns ju egentligen bara ett kristet budskap: att Gud älskar varje människa och att vi alltid ska älska Gud.
I år är det lite annorlunda: Under de senaste fyra söndagarna fick vi höra mer eller mindre samma evangelium. Det är kapitel 6 i Johannesevangeliet som läses och mediteras under den liturgiska årgången B (som är aktuell i år). Om och om igen säger Jesus till den stora skaran: ”Jag är livets bröd.” ”Jag har kommit från himlen, och när ni äter mig som bröd har ni det eviga livet.” Reaktionen bland folk är helt negativ. De uppfattar budskapet konkret, motbjudande, som nonsens. De vänder sig bort från Jesus och vill inte längre följa honom. Men Jesus vädjar inte till deras förståelse utan ställer dem inför ett avgörande: antingen för eller mot Jesus Kristus.
Situationen i Kafarnaum liknar den som vi kristna upplever i vår tid. Förr var det normalt att barn föddes i en kristen familj, uppfostrades med böner, gudstjänster, riter och traditioner. Även om man inte längre trodde på Gud var det sällan att man lämnade kyrkan. Familjen, grannarna, landets kultur var ju mycket präglade av den kristna traditionen. När vi växer upp i det moderna sekulariserade samhället, eller när vi kommer hit som invandrare, är det dock inte självklart att vi förblir kristna och katoliker. Vi ställs inför ett avgörande: antingen lämnar vi kyrkan (och slipper kyrkoavgiften och förpliktelsen till söndagsmässan och sakramenten) eller vi stannar i den kristna gemenskapen och den kristna tron. Såsom för ungefär 2000 år sedan i Kafarnaum är alternativet: antingen för eller mot Jesus Kristus.
När folkskaran enligt evangeliet inte upplever något under utan ett obegripligt tal av Jesus, vänder de ryggen till honom och lämnar honom i besvikelse. Då frågar Herren sina tolv lärjungar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarar med två meningar som inte riktigt passar till varandra. Den första meningen är personlig och speglar apostlarnas brist på förståelse: ”Herre, till vem skulle vi gå?” Medan den andra meningen är liksom den unga kyrkans officiella trosbekännelse: ”Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”
Men Jesus frågar inte om de tolv tror på honom. Han frågar: ”Vill också ni gå er väg?” Att gå är mycket centralt för Jesus. Ingen religionsstiftare har gått så mycket som han. Han är på väg till byar och städer, särskilt upp till Jerusalem och överallt där han kan möta människor. För ingen annan är det så viktigt att gå. Hans lärjungar är inte en grupp som är övertygade om en idé, utan det är några män som vill följa Jesus och vandra med honom. Då kan de bättre förstå honom.
Också för oss i dag är kristendomen egentligen inte ett trossystem eller en tankekonstruktion, skrev påven Benedikt XVI. ”Den kristna tron är en väg och det är betecknande, att man endast genom att gå på den förstår den.”
Dagens evangelium ställer os frågan: Ska vi välja en annan väg än Krist väg? Vart skall vi gå? Med vem skall vi gå? – Många av oss kan nog svara såsom Petrus: Vi har följt Jesus från Nasaret under så lång tid. Vi har upplevt honom i olika situationer på vår väg. Ibland var det jobbigt att vandra med honom – men vi har inget annat alternativ. Låt oss följa Jesus Kristus som vi har litat på och gå med honom till vägens slut, till målet. Då förstår vi allt.
Detta är det kristna alternativet på Jesu fråga: ”Vill också ni gå er väg?”
