Sankt Laurentius festdag, 10 augusti 2024
Joh 12:24-26
”Evangelium vitae – livets evangeliet hör till hjärtat av Jesu budskap.” Så lyder de första orden i en berömd encyklika av påven Johannes Paulus II. Jesus själv beskrev sitt uppdrag så här: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” Vi känner till många tillfällen då Jesus helade människor. Han gav också sina lärjungar uppdraget att ”bota sjuka, uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut demoner”. Människors fysiska liv och deras välbefinnande är viktigt för oss kristna.
Ändå hör vi i dagens evangelium Jesus själv säga: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.” Han kallar oss att följa honom på den väg som ledde honom till korset.
Vi firar idag den helige Laurentius, som inte klamrade sig fast vid sitt fysiska liv, utan till och med tog tortyr och död på sig med en viss glädje. På det glödheta gallret skämtade han även med bödeln: ”Från ena sidan är jag genomstekt. Vänd mig om!” berättas det att han sa. Hur passar detta in i livets evangelium?
Är kristendomen en dödskult? Vill Gud att vi ska lida och dö?
Nej, det vill han inte. ”Det är inte Gud som har gjort döden, han gläder sig inte åt att liv släcks. Nej, till att leva skapade han allt,” läser vi i Vishetens bok. Men vårt fysiska välbefinnande och vår överlevnad är ändå inte det största värdet. Jesus säger: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” Det eviga livet som Kristus lovar oss är mycket mer än detta jordiska, fysiska liv. Det är ett liv i gemenskap med Gud. Vi är kallade att ta del av själva Guds liv.
Johannes Paulus II skriver att det är just denna övernaturliga kallelse som understryker ”att varje individs jordiska liv har en relativ karaktär. Livet på jorden är i själva verket inte den ’yttersta’ utan den ’näst yttersta’ verkligheten; men det förblir en helig verklighet, som vi anförtrotts att vårda samvetsgrant och föra till fulländning genom kärleken och överlåtelsen av oss själva till Gud och våra systrar och bröder.” Det jordiska livet kan alltså relativiseras, men bara av en mycket högre verklighet, av det övernaturliga livet i Gud! För denna yttersta verklighets skull kunde den helige Laurentius ”hata” sitt jordiska liv. Att delta i Kristi kors är inte en dödskult, utan tvärtom: Kristi kors är det sätt på vilket Gud har skänkt oss evigt liv. Genom att ta upp korset väljer Jesus livet och inte döden. Han tar på sig syndens fruktansvärda konsekvenser så att vi kan leva i evighet. Genom att följa honom får vi evigt liv, tillsammans med honom!
Vissa människor ignorerar helt enkelt Guds frälsning och försöker rädda sig själva. De klamrar sig fast vid sitt jordiska liv och vill maximera sin jordiska lycka, till vilket pris som helst. Roten till synd är ofta en önskan om en förmodad ökning av liv, lycka, frihet och välbefinnande. Om denna önska blir absolut vänder den sig så småningom mot Gud, mot våra medmänniskor och i slutändan – ofta utan att inse det – mot våra egna liv. Denna mekanism finns inte bara på individuell nivå, utan också på kollektiv nivå. Johannes Paulus II myntade begreppet dödens kultur för att beskriva detta. Den som klamrar sig fast vid sitt liv på det här sättet kommer att förlora det.
För att kunna bevara det eviga livet måste man relativisera det jordiska livet. Men hur gör vi detta utan att bortse från att detta jordiska liv är en ”helig verklighet”, som påven Johannes Paulus II skriver? Hur kan vi motverka dödens kultur med livets kultur? Låt oss titta på den helige Laurentius exempel! I sitt liv hedrade han jordelivets ”heliga verklighet” genom att tjäna som diakon för de fattiga i staden Rom. Och i slutändan var det just denna omsorg om sina fattiga medmänniskors jordiska välbefinnande som förde honom till tortyr och död. För när han av den romerske kejsaren tvingades att överlämna kyrkans skatter, delade han ut allt till de fattiga och presenterade de fattiga för kejsaren som den sanna ”kyrkans skatt”. Kejsaren blev rasande och befallde att han skulle avrättas.
När vi av kristen motivation tar hand om andra människor och hjälper dem med deras jordiska behov och svårigheter, hedrar vi det jordiska livets heliga verklighet och relativiserar samtidigt detta liv för oss själva, eftersom vi ger bort en del av vår rikedom, vår tid och vår styrka och i allmänhet våra egna livsmöjligheter. Familjelivet är en viktig plats för detta: Att vara en trogen och kärleksfull make eller maka. Att ta emot barn som en gåva från Gud och uppfostra dem i den kristna tron. Att ta hand om en svårt sjuk familjemedlem. Att ta hand om föräldrar som har blivit gamla. Ett kristet familjeliv kräver en god del av självförnekelse för andras bästa. Den som ”hatar sitt liv” här på jorden på detta sätt kommer att ”rädda det till ett evigt liv”.
Den helige Laurentius följde Kristus till den yttersta konsekvensen. Liksom Kristus blev han ett vetekorn som föll i jorden och dog för att kunna ge rik skörd. Må han med sin förbön hjälpa oss på vägen till det eviga livet!
Amen.
