Fjärde söndagen (B)
1 Kor 7:32-35
När Katarina von Bora gifte sig med Martin Luther började i den västerländska kristenheten traditionen med de evangeliska prästfamiljerna. De har betytt mycket och åstadkommit mycket gott – om man inte frågar Ingmar Bergman… De lutherska teologerna brukar älska Paulus mer än andra författare i bibeln. Men när den store aposteln talar om äktenskap – t.ex. det som vi hörde i andra läsningen – får de problem, undviker tolkningen eller skriver att det bara är hans egna problem.
Riktigt är att Paulus och de första kristna väntade att Kristus snart skulle återkomma och avsluta världshistorien. Då gällde det att hålla sig fri från yttre förpliktelser: ägandet, äktenskapet, samhällsförändringen och annat – det ”eskatologiska förbehållet”, säger specialister.
”Det är bättre att inte gifta sig”, anser Paulus. En kvinna som drottning Kristina i 1600-talets strängt lutherska Sverige kunde bara vara mor och maka. Det var nog ett av motiven för henne att bli katolik för att kunna vara sig själv och bli uppskattad som ogift kvinna.
Vad säger då katolska kyrkan till Paulus uppfattning: ”Det är bättre att inte gifta sig”?
Tre svar:
- Vi uppskattar hos präster och ordensfolk att de väljer att förbli ogifta ”för himmelrikets skull”, dvs. av religiösa motiv.
- Vi uppskattar äktenskapet som ett heligt sakrament, en avbild av Kristi kärlek till kyrkan, sin brud. Äktenskapet är alltså mycket mer än bara ”ett världsligt ting” som Luther sade, och mycket heligare än man nuförtiden genom en egendomlig lagstiftning vill göra det till.
- Vi uppskattar varje människa, oberoende av ställningen som gift eller icke-gift. Varje person är Guds älskade barn och en fullvärdig medlem i kyrkan.
När vi har sagt dessa tre principiella svar, kan man fråga sig:
Har någon som inte är gift bättre kontakt med Gud än den som är gift?
Svaret är inte enkelt. Med ödmjukhet måste vi respektera den enskildes erfarenheter. Paulus som fick resa runt kring Medelhavet och fick utstå kolossala problem kunde inte tänka sig att ha familj som skulle belastas med hans missionsresor och bortavaro.
Men positivt sett finns där också den glädjande och viktiga erfarenheten: att ett par stöder varandra just som kristna och hjälper varandra på pilgrimsvägen till det eviga hemmet.
Jag vill dock i viss mån ställa mig bakom Paulus erfarenheter. I många själavårdssamtal har jag upplevt äkta makars svårigheter att ha tid för bön och mässa, särskilt när ens partner inte är religiöst intresserad. Till detta kommer de krav som hänger ihop med barn, framför allt när en förälder är ensamfostrande. Då har de ogifta (frivilligt eller ofrivilligt ensamma) det lättare att ägna sig åt kontakten med Gud – och i bästa fall kan den utvecklas till en djup kärleksrelation såsom hos mystikerna.
Tro dock inte att det sker automatiskt! Också i kloster och kommunitet råder samma svåra uppgift som för äkta par: att tålmodigt förbättra kommunikationen, att lära sig att tolerera den andre, att hjälpa och att älska den andre
…samt att få den inre friheten att prioritera Gud framför allt annat: att söka Gud, att ha tid för Gud, att lyssna på Gud, att försöka älska Gud – och att med den kraft vi får av Gud älska våra medmänniskor, och så i medmänniskan finna Gud.
Då tror jag att vi har samma uppfattning som den helige Paulus.
P. Klaus P. Dietz S.J.
