Mikael Schink S.J.
Långfredagen, 2024-03-29
S:ta Eugenia katolska församling
Jes 52:13–53:12; Heb 4:14–16, 5:7–9; Joh 18:1–19:42
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Det är en gammal filosofisk sanning att det onda i sig är obegripligt. Det beror på att det onda till sitt väsen är en frånvaro av det goda, som ett hål i en sko. Vi kan därför bara förstå det onda genom det goda; vi kan bara förstå vad ett hål i en sko är genom att först förstå vad en sko är.
Kanske är det en förklaring till att det onda ofta uppfattas som gåtfullt och meningslöst, ja det är till och med en del av det ondas natur att vara meningslöst. Det onda har ingen mening, inget syfte i sig, annat än i relation till något gott. Den trasiga skon är helt enkelt trasig. En finurlig person kanske kan hitta en användning för den, men i de allra flesta fall kastas den bort.
Det finns mycket ondska i vår värld: lidande, ångest, orättvisor och övergrepp. Och det är någonting riktigt i erfarenheten att detta onda är obegripligt och meningslöst. Och inte bara meningslöst för stunden utan också meningslöst såtillvida att vi inte kan göra det meningsfullt själva. Från det rent mänskliga perspektivet ter det sig som om det onda kommer att vinna. Döden kommer alltid att ha sista ordet.
Och även om vi mot förmodan skulle hitta på tekniska möjligheter att förlänga vårt jordiska liv uti det oändliga, är frågan om det skulle vara tillräckligt för att mätta oss, eller om människan inte har en längtan som går utöver den här världen. Som den helige Augustinus skriver i sina Bekännelser: ”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig” (I.1.1).
Vi behöver därför en förmedlare mellan människan och Gud, inte bara någon som endast så att säga raderar eller kompenserar för det onda vi lidit och gjort, utan någon som på något sätt förvandlar det, som genom det onda leder oss till det goda, till Gud.
Och en sådan förmedlare är förstås Jesus Kristus, den enda förmedlaren mellan Gud och människor (1 Tim 2:5). Vår tro lär oss att det är just genom lidandet, genom det onda, som Herren leder oss till det goda, till Gud. Som det står skrivet i Hebréerbrevet: ”Vi har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna … vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” (4:14–15)
Herren stiger ner till vår värld för att ta på sig våra svagheter och bära våra synder. Som det står i profeten Jesaja: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led … han bar de mångas skuld” (53:4,12). Genom att ta på sig och låta sig utsättas för det onda, genom att så att säga gå in i ondskan själv, gör han det onda till en väg till Gud Fadern. På så sätt övervinner han och förvandlar det onda.
Vi kan inte se Herrens seger över det onda med våra kroppsliga ögon, utan bara med tron: ”Mitt rike hör inte till denna världen”, säger han till Pilatus (Joh 18:36). Genom tron får vi del av detta Herrens rike. Det rike där han är översteprästen som övervinner det onda genom att ta det på sig och genomlida det. + Amen
