Predikningar

Vad Gud gör slut på genom den framtid som redan är här (Fjärde söndagen under året, årgång A, 2023-01-29)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Fjärde söndagen under året

2023-01-29

Årgång A: Sef 2:3, 3:12-13; Ps 146; 1 Kor 1:26-31; Matt 5:1-12

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Temat i denna söndags läsningar är ”salighet”, i Nya Testamentets begreppsvärld ett tillstånd av himmelsk lycka, utom- eller övermateriellt välbefinnande; av att vara frälst, räddad, från döden som ett evigt mörker, till evig glädje. Vår första läsning ur profeten Sefanjas bok gav en vision av en “skara” för vilken “Herrens namn skall bli … tillflykt”. En skara dit, som vi hörde, den som söker Herren i meningen ”handlar efter hans bud, ”kanske” får höra; har en option på, för att prata finansspråk

Att i sina handlingar försöka leva erbjudandet om frälsning, utan att vara säker på den, för det kan och får vi inte, är att ”sätta sitt hopp till Herren” som ”är konung för evigt”, med responsoriepsalmens ord. Och det utklassar, trots vår osäkerhet, ändå allt annat vi hoppas på. För inget annat, ingen annan, finns för evigt, av egen kraft.

I evangeliet hörde vi saligprisningarna, inledningen till Jesus Bergspredikan hos S:t Matteus. De ses ofta som Nya Testamentets motsvarighet till Tio Guds bud, och enligt en vanlig fördom utgör de en ”högre” etik jämfört med ”gammaltestamentliga” påbud. Men Jesus Kristus förutsätter förstås alltid giltigheten i budorden eftersom det är han, som själv är Gud, Lagstiftaren, som formulerat dem. Gud blir inte människa för att ändra sina ordningar utan för att förklara och fullborda dem. Med Bergspredikan vill Jesus förstärka, inte tona ned, buden – på flera punkter skärper han ju t o m dem – och med gåvan av sig själv i korsets offer, och nåden, delaktigheten i gudomligt liv, som då blir tillgänglig, vill han hjälpa den som tror att kunna förverkliga buden, kärleken, i sitt liv.

Formen på saligprisningarna – ”Saliga de som … de skall” – visar att det Nya förbundets välsignelser fullbordas i himlen, tillståndet där Guds vilja, och därmed glädje, råder i och över allt. Men vi måste inte vänta, drömma oss bort. Tvärtom är saligprisningarna löften som Jesus börjar uppfylla här och nu, när vi tillåter en ny bild av världen och människan att framträda i och genom oss, och något av himlen, det kommande, börjar växa här och nu, mitt i allt det som är mörkt.

Allt börjar med att tömma sig på alla egna prioriteringar och värdeskalor. Detta är första saligprisningens andliga fattigdom. Den Helige Ignatius av Loyola talar om ”indifferens”, att man lika gärna kan ha och mista allt och ändå alltidsöka göra Guds vilja. Den Heliga Thérèse av Lisieux talar om att sträcka fram ”två tomma händer till Gud”. Att låta Gud ensam ge mening åt, och riktning i, livet. Det kallas också tillbedjan.

Sörjandet, som andra saligprisningen talar om, är sorgen över arvsyndens grepp om världen, de värdeskalor som kommer ur människans uppror mot Guds vilja och gör att vi behöver omvändelse och frälsning. Här har vi anfallskrig och förtryck. Här har vi rasism och klasskampsidéer. Här har vi konsumtionsmentaliteten riktad också mot människor och relationer, maningen att ”ta för sig” av allt som tillfredsställer mig. Här har vi penningvärdets triumf över både människo- och skapelsevärden. Här har vi vår tids omdefinition av synd till ett existentiellt gott: abort, Pride-kultur, transideologi. Här har vi vålds- och drogförhärligandet i digitala media. Här har vi allt det som den kristna kallelsen entydigt manar oss att avvisa. Vad andra, t o m andra kristna, än tycker. För då träder åttonde och nionde saligprisningarna in, att förföljas och skymfas för det sanna, för Kristus. Det är inget vi aktivt ska välja, men absolut inget vi aktivt får undvika.

Ödmjukheten, tredje saligprisningen, som ger arvsrätt till ”landet”, den nya himlen och jorden, handlar inte om osäkerhet om sanningen, utan om att försöka leva den. Först genom att göra det kristna språnget och se att det är Gud som är Gud, inte jag, och att livet inte är min uppfinning, utan sökandet av min unika uppgift i Guds plan. Därefter kommer det katolska språnget som för över tilliten till Kristus i tilliten till den Kyrka som han grundade och gav auktoritet att tala för honom. Inte för förträffligheten hos oss där, utan för hans närvaro i hennes lära och sakrament. Ödmjukhet är att inte sätta sina egna förståelser och tolkningar över 2000 år av tradition, helgon, koncilier, påvar och troende, att inte avvisa bud som jag inte ”känner för”. Utan att ta emot, omfamna och försöka lära sig att älska. Och att i det ljuset ta ansvar för de personliga synderna och låta Jesus vända allt till förlåtelse och nystart i biktens underbara sakrament.

Detta mynnar ut i fjärde saligprisningens längtan efter rättfärdighet. Att försöka leva efter Guds vilja och Katolska kyrkans lära kan vara krävande. Men trösten är vetskapen att Gud alltid ger den nåd, för kraft och riktning åt vår vilja, som behövs. Om vi vill ta emot den.

Barmhärtigheten, femte saligprisningen, gäller omsorgen om andras lidande, omsatt i handling. Den strömmar naturligt ur ett eget, kristet liv i balans. Den vill även motverka lidandet som andra människors synd, också omedvetet, orsakar dem själva. Den förstår att förkunnelsen av innebörden i rättfärdighet och rättvisa, ur alla aspekter, inte är att ”döma”. Så går barmhärtigheten hand i hand med det renhjärtade i sjätte saligprisningen: viljan att försöka leva de kristna dygderna och synen på den andre som lika förmögen till det, men aldrig ett instrument för att bekräfta mitt ego.

Åttonde saligprisningens fredssträvande vill förverkliga det gemensamma goda utifrån förmågan att se saker också ur den andres perspektiv, eller i alla fall förstå att den andre kan ha ett annat perspektiv utan att sakna välvilja. I en tid när politiska och sociala åsikter tycks ha tagit religionens plats så att kränkthet, offermentalitet och kamp om makt och viljestyrka är det som gäller, behövs den ”vänlighetens revolution” som påven har talat för, och som börjar i att erkänna att den andre också vill väl.

Kära systrar och bröder! Saligheten är att med Jesus Kristus sträva i motsatt riktning till det som först känns naturligt för människan under arvsyndens realitet. Därför kräver och uttrycker den omvändelse, inifrån och ut; ett nytt sätt att se på verkligheten, med Gud, inte jaget och dess skiftande känslor och viljor, i centrum. Som vår andra läsning ur Första Korintierbrevet uttryckte det: ”det som världen ser ner på, det som ringaktas … just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till”.

Verkar det här vara ett svårt ideal eller ett stoiskt projekt? Glöm då inte att Jesus går med hela vägen, om du bara tillåter honom. Det blir konkret verklighet i sakramenten och är det nya han tillför till det Gamla förbundets bud: sig själv som möjliggörare för att buden, som beskrivning av det saliga, kan förverkligas. Glöm heller inte alla helgon som ständigt på nytt visar hans ansikte och ber för din möjlighet till detsamma.

Och minns den metod som framlidne karmelitbrodern, p. Wilfrid Stinissen träffande sammanfattat som att ”nu ge Gud det man har. Kanske är det mycket litet, kanske nästan ingenting … Kanske kan det bestå av en tanke som du då och då under dagens lopp riktar till Gud, kanske några misslyckade försök att ägna en liten stund varje dag åt stilla bön, kanske en hjälpsam hand som du sträcker ut mot någon … eller något … du avstår för en annans skull. … Det enda [Gud] önskar är att du varje stund ger honom det lilla du har.”

För att du ska kunna ge Gud det lilla du har, ger han dig nu allt han har; sin Son; sig själv. Amen.

Författare

Ge en gåva och gör skillnad!
 kr. 
Personlig Information

Kreditskortsinformation

Faktureringsuppgifter

Donationstotal: 100 kr.