Predikningar

Requiem aeternam – Alla själars dag i S:ta Eugenia

”Det onda måste få ett slut, genom att döden återställde det som livet förlorat”, slår den helige Ambrosius fast. ”Det onda måste få ett slut.” Det är ett uttalande som vi i dessa tider av krig säkert kan instämma i. Så tragiskt att det onda ofta inte tar slut förrän någon har dött. Men den kristna tron nöjer sig inte med att döden sätter punkt. Den bekänner att Kristus genom sin död och uppståndelse har öppnat en väg genom döden till livet.

 

Vi inledde mässan med den uråldriga ingångsantifonen Requiem aeternam dona eis, Domine – Herre, ge dem den eviga vilan. Ja, kanske också en vila som befriar från det onda. Det onda som våra avlidna har drabbats av, men också det onda de själva har gjort. Vi är ju ofta både offer och gärningsmän. Och hela människan, med hela sin historia, kommer att möta Kristus, vars ljus lyser på henne. Vad får jag se när min person, med hela sin sanning, blir uppenbar för mig?

 

Vila – kanske har en del av våra avlidna önskat det många gånger under sitt jordeliv: inget jäktande längre, inga ekonomiska bekymmer, ingen kamp om positioner och karriär, ingen sjukdom, ingen tvedräkt i familjen. En vila som befriar från alla måsten. Äntligen i frid.

 

Den vila vi kristna talar om är dock inte bara en vila från allt som varit tungt och svårt. Det är också en vila hos Kristus, tillsammans med alla andra människor. En stor gemenskap i Gud, där våra olikheter inte längre skiljer oss från varandra, eftersom vi är förenade i den treenige Gudens liv. Så nära det går, men ändå omisskännligt vi.

 

Ad te omnis caro veniet – till dig ska allt kött komma. Just det: vårt liv sådant det är, inte sådant vi drömt om att det skulle vara. Men det har ett mål och uppslukas inte av tomhetens svalg. Det goda ska bevaras, det misslyckade renas och vi själva upphöjas till ett evigt liv. Vi överlämnar våra avlidna åt Gud, som ensam känner dem helt och som i sin barmhärtighet vill fullborda sitt verk i dem.

 

Hostias et preces tibi, Domine, laudis offerimus – vi bär fram offer och böner. Våra avlidna behöver våra böner, vårt stöd som sträcker sig bortom dödens gräns. Vi ber att Gud ska föra dem till det mål de skapats för. Vi tackar för det goda de har gjort och för allt de har betytt för oss. Kanske behöver vi också be om förmågan att förlåta dem.

 

Vi kommer nu att läsa upp namnen på alla församlingsmedlemmar som avlidit från oktober 2025 till oktober 2026. För de avlidna under varje månad tänder vi ett ljus vid påskljuset, som symboliserar den uppståndne Kristus, han som ger liv åt våra döda.

 

Som de mindre ljusen tänds vid det stora ljuset, så hoppas vi att våra avlidna ska få del av Kristi liv. Vi ställer de tända ljusen på altaret, där vi firar mässan – idag särskilt för våra avlidna. Vi bär fram dem tillsammans med våra böner. Vi är alla, levande och döda, samlade kring detta altare, som är ett tecken på vårt hopp. Vårt hopp vilar på honom som återlöste oss genom korsets död och uppståndelse, och vars lidande inte varit förgäves.

 

Jag ber nu släktingar och vänner till de avlidna vilkas namn har lästs upp att komma fram och tända ljusen. Om flera är närvarande för samma avlidna får de gärna komma tillsammans och gemensamt bära ljuset till altaret.

 

p. Dominik Terstriep S.J.

Ge en gåva och gör skillnad!
 kr. 
Personlig Information

Kreditskortsinformation
Detta är en säker SSL-krypterad betalning.

Faktureringsuppgifter

Donationstotal: 100 kr.