25:e söndagen (A) – Eugeniadagen
Patronatshögtiden är en särskild dag för vår församling. Vi firar inte bara den heliga Eugenia, ett helgon från en annan tid och en annan plats. Vi reflekterar också över vilka vi själva vill vara som församling. Vad betyder det att vara S:ta Eugenia? Vad betyder det att höra till denna kyrka och denna gemenskap?
Dagens evangelium ger oss en mycket bra bild för att förstå det. Jesus berättar om en vingårdsägare som går ut tidigt på morgonen för att leja arbetare. Några börjar arbeta redan vid dagens början. Sedan går han ut igen vid tredje timmen, vid sjätte timmen, vid nionde timmen – och till sist även vid den elfte timmen, när nästan hela arbetsdagen är slut.
När kvällen kommer får alla samma lön. Och då uppstår konflikten. De som har arbetat hela dagen tycker att det är orättvist. De har burit dagens hetta och slit. Hur kan de som bara arbetat en timme få lika mycket? Men vingårdsägaren svarar: ”Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller ser du med avundsjuka på att jag är god?”
Det är en svår liknelse. Den handlar om något som vi människor har svårt att acceptera: Guds vägar är inte våra vägar, och Guds nåd följer inte alltid vår logik.
Vi räknar – Gud ger.
Vi jämför – Gud ser varje människa.
Vi frågar: ”Vad har den andre gjort för att få detta?” – Gud frågar: ”Vad behöver denna människa för att kunna leva?”
Alla kommer till vingården vid olika tider. Detta säger något om vår församling. Några av oss har funnits i Kyrkan sedan barndomen. Vi döptes som små, lärde oss våra böner, gick till första kommunionen, kanske konfirmerades och har under hela livet haft Kyrkan som en självklar del av vår tillvaro. Vi är de som kom tidigt till vingården.
Andra kommer senare. Någon döps som vuxen. Någon konverterar efter många år. Någon har levt större delen av sitt liv utan Kyrkan men börjar plötsligt söka efter Gud. Någon kommer hit efter en lång andlig vandring. De kommer till vingården vid den sjätte timmen, den nionde timmen – kanske till och med vid den elfte.
Och ibland kan det uppstå en frestelse hos dem som varit länge i Kyrkan: Vi har varit här hela tiden. Vi kan reglerna. Vi känner liturgin. Vi har burit församlingen. Varför ska den som kommer nu få samma bemötande som vi? Det kanske man inte säger fullt ut eller högt. Men en sådan attityd möter jag ibland.
Jesus säger däremot: Var inte avundsjuka på Guds godhet. Den som kommer sent behöver inte mindre av Gud. Kanske behöver han eller hon mer. Och den som varit länge i vingården har redan fått något som inte kan köpas för pengar: att få leva nära Gud, att få känna till evangeliet, att få ta emot sakramenten och att få Kyrkans bön och tradition som en trygg väg genom livet.
Just nu kommer många.
Sekulariseringen har enligt religionssociologerna avstannat. Och det märker vi hos oss. 117 personer har anmält sig till kursen Katolska kyrkans lära & liv. Några har ett förflutet i ett annat kristet samfund. Andra upptäcker Kyrkan för första gången. Några är fast beslutsamma att gå hela vägen. Ytterligare andra kommer hit utan att riktigt veta ännu vad de söker. De kommer till vingården vid olika tider.
Detta stora intresse borde väcka några frågor: Hur tar vi emot dem? Känner den som kommer för första gången att detta också är hans eller hennes hem? Gör vi oss besväret att lära känna de nya? Hjälper vi någon att finna sig till rätta i mässan? Tar vi oss tid att svara på frågor som för oss själva kanske är självklara? Sätter vi oss bredvid någon som ännu inte känner någon?
Det är lätt att säga: ”Alla är välkomna.” Men det verkliga välkomnandet är inte bara en idé. Det är en handling. Att vara välkomnande innebär ibland att gå fram till en människa vi aldrig tidigare har träffat och säga: ”Välkommen. Är det något jag kan hjälpa dig med?”
Kanske är detta en av de viktigaste uppgifterna för oss just nu. Vi får inte bli som arbetarna i liknelsen som står och räknar vem som kom först. Vi måste bli människor som gläder sig över att fler kommer till vingården.
Vad betyder det att vara katolsk?
Här rör vi vid frågor som berör vår identitet som just en katolsk kyrka. Katolsk betyder inte bara att Kyrkan finns över hela världen. Det beskriver något djupare. Den franske jesuiten och teologen Henri de Lubac talade om Kyrkan som communio – en gemenskap där människan blir sig själv genom relationen till Gud och till andra. Kyrkan är inte bara en samling individer som råkar tro på samma sak. Hon är Kristi kropp.
Det katolska betyder därför inte att alla måste vara lika. Här i S:ta Eugenia är vi uppenbarligen inte lika. Vi talar olika språk, kommer från olika länder och har olika kulturella bakgrunder och erfarenheter. Ändå samlas vi kring samma altare. Det är inte ett problem som Kyrkan måste lösa. Det är en del av vad Kyrkan är.
Pingstens under var inte att alla plötsligt började tala samma språk. Den helige Ande gjorde det möjligt för människor med olika språk att höra samma evangelium. Enheten uppstod inte genom likriktning utan genom att olikheten bars samman i evangeliets ljus. Gregorius den store sammanfattar det i en vacker formulering: ”I den heliga Kyrkan bär var och en den andre och blir själv buren av de andra.” Det är att vara katolsk. Ibland är det jag som måste bära någon annan. Ibland är det jag som behöver bli buren. Vi blir inte kristna trots varandra, utan genom varandra.
Den heliga Eugenia
Och här möter vi den heliga Eugenia. Hon kom själv till vingården tidigt. Enligt hennes biografi växte hon upp i en kristen familj och fick redan som barn en stark kärlek till Gud. Hon sökte tidigt bönens och det andliga livets väg. Men det mest intressanta för oss i dag är kanske inte hennes tidiga fromhet, utan vad hon gjorde med den nåd hon hade fått.
Eugenia blev abbedissa. Trots sin ställning betraktade hon sig själv som klostrets ödmjuka tjänarinna. Hon såg de fattiga och olyckliga omkring sig. Hon tog emot dem, gav dem hjälp, tröst och husrum. Hon tvättade de fattigas fötter och tjänade dem. Hon sökte upp sjuka och nödlidande och bar med sig både materiell hjälp och ord av hopp.
Det är en viktig detalj. Den som verkligen har fått nåden behöver inte bevaka sin plats. Han eller hon behöver inte fråga: Varför får den där människan komma in? Varför får hon samma plats? Varför får han samma gåvor? Den som har förstått nåden börjar i stället fråga: Vem behöver min hjälp? Vem kan jag dela mina gåvor med? Det är kanske därför den heliga Eugenia passar så väl som vår församlings skyddshelgon. Hon hade fått mycket – och därför kunde hon ge mycket.
Ett annat slags undantagstillstånd
Och så befinner sig vår församling just nu i ett ganska speciellt tillstånd som ibland kan framstå som ett undantagstillstånd. Vår kyrka renoveras. Vi har fått flytta verksamheter, anpassa oss, ändra våra rutiner och acceptera sådant som vi egentligen helst hade velat slippa. Det kräver tålamod och uthållighet – och en hel del praktiskt arbete.
Vi har ett mål framför oss: att återvända till vår älskade S:ta Eugenia kyrka och på nytt etablera församlingslivet där – ännu bättre, ännu starkare och ännu mer levande. Det finns arbete att göra. Vi är inte alla där av samma anledning, vi arbetar inte på samma sätt och vi har inte kommit in i arbetet vid samma tid. Men vi arbetar tillsammans.
Därför vill jag i dag säga ett varmt tack till alla er som har bidragit. Tack till er som har arbetat praktiskt, till er som har gett pengar och till er som har stått ut med förändringar och besvär. Tack till er som har haft tålamod när saker inte blivit som ni hade önskat – och till er som fortsätter att bära vår församling genom er bön. Låt oss fortsätta att bära varandra.
Vi har fått en vingård. Men vingården är inte vår privata egendom. Kyrkans Herre är Kristus. Och Kristus fortsätter att kalla människor. Oavsett när någon finner honom säger han till alla: Kom! Och om Kristus säger ”kom”, då måste också vi säga ”välkommen”. Den som kom tidigt kan glädja sig över den som kom sent. Alla får sin plats i samma vingård, samma Kyrka.
Må vi efter renoveringen komma tillbaka som en ännu mer katolsk församling: större i hjärtat, rikare i gemenskap och med dörrarna öppna för alla som Kristus kallar till sin vingård.
P. Dominik Terstriep S.J.
