När vi firar den helige Ignatius av Loyolas högtid tänker många spontant på jesuiterna. Men Ignatius är inte bara en ordensgrundare. Han är framför allt ett helgon, en kristen människa som lät Gud förändra sitt liv. Just därför har han något att säga var och en av oss.
Ignatius föddes år 1491 i Baskien som den yngste av tretton syskon. Som ung drömde han om ära, framgång och ett berömt namn. Han ville bli en hjälte på slagfältet. Men Gud hade en annan plan.
År 1521 träffades Ignatius av en kanonkula vid belägringen av Pamplona. Benet krossades och hans liv tog en helt ny riktning. Under den långa konvalescensen bad han om riddarromaner, men det enda som fanns var en bok om Kristi liv och en samling helgonlegender.
Det var början på hans omvändelse.
När Ignatius läste märkte han något som först verkade obetydligt. När han drömde om sitt gamla liv blev han först entusiastisk, men efter en stund kände han sig tom. När han däremot tänkte på att följa Kristus och helgonen fylldes han av en djup glädje och en frid som stannade kvar.
Detta blev upptakten till det som senare kom att kallas andarnas urskiljning.
Ignatius upptäckte att Gud talar till oss genom hjärtats rörelser. Alla våra tankar, önskningar och impulser leder oss inte åt samma håll. Vissa gör oss självupptagna, oroliga och ofria. Andra öppnar oss för Gud, ger oss frid och gör oss mer kärleksfulla.
Detta är inte bara något för munkar eller präster. Det är något varje kristen behöver lära sig.
Vi lever i en tid där tusentals röster vill tala om för oss hur vi ska leva. Reklamen säger en sak. Sociala medier en annan. Våra egna rädslor en tredje. Mitt i allt detta behöver vi lära oss att urskilja Guds röst.
Ignatius skulle uppmana oss att ställa några enkla frågor:
Vad leder detta till? Gör det mig friare att älska Gud och min nästa? Leder det mig närmare Kristus?
Den som regelbundet ställer dessa frågor kommer så småningom att upptäcka att Gud faktiskt leder hans eller hennes liv.
Efter sin omvändelse levde Ignatius nästan ett år i byn Manresa. Där upplevde han både djup glädje och svår andlig kamp. Han plågades av tvivel och samvetskval, men upptäckte också en avgörande sanning: Guds kärlek är inte något vi kan tjäna ihop. Den är en gåva.
Den insikten förändrade hela hans liv.
Under denna tid började han skriva ned sina erfarenheter. De blev så småningom Andliga övningar, en liten bok som under femhundra år har hjälpt miljontals människor att finna en djupare relation till Kristus.
Senare samlade Ignatius några följeslagare omkring sig. Bland dem fanns Franciskus Xavier och Pierre Favre. Tillsammans grundade de Jesu sällskap, jesuitorden, som påven godkände år 1540.
Men om vi bara minns Ignatius som en framgångsrik organisatör har vi missat det viktigaste.
Ignatius var framför allt en mystiker.
Hans kanske mest kända tanke sammanfattas i några få ord:
Att söka och finna Gud i allt.
Det betyder inte att allt är gott eller att allt som händer är Guds vilja. Ondskan förblir ondska. Synden förblir synd.
Men det betyder att det inte finns någon plats där Gud inte kan möta oss.
Vi kan finna honom i kyrkans liturgi och sakrament. Men också vid köksbordet, på arbetsplatsen, i familjelivet, i glädjen och i sorgen, i framgången och i motgången.
Det är kanske Ignatius mest befriande budskap.
Vi behöver inte fly vardagen för att möta Gud.
Det är mitt i vardagen som Gud väntar på oss.
För de flesta av oss handlar helighet inte om att göra stora och spektakulära saker. Den handlar om att leva det vanliga livet med ovanlig kärlek. Att be också när bönen känns torr. Att förlåta när det kostar. Att göra sitt arbete samvetsgrant. Att vara närvarande för sin familj. Att fatta de små beslut som långsamt formar ett heligt liv.
Därför rekommenderade Ignatius en mycket enkel bön som han kallade Examen, den dagliga samvetsrannsakan.
Innan vi somnar kan vi ställa oss några frågor:
Var mötte jag Gud i dag? Vad kan jag tacka för? När var jag inte den människa Gud kallar mig att vara? Och vart leder Gud mig i morgon?
Den som ber så upptäcker efter hand att Gud inte bara finns i kyrkan på söndagen, utan följer oss varje dag.
Ignatius levde under reformationens turbulenta år. Han försvarade den katolska tron med övertygelse, men han påminde samtidigt sina medbröder om att sanningen alltid måste framföras med kärlek och respekt. Han skrev att man aldrig ska bemöta människor med förakt, utan låta dem möta den kristna trons sanning genom kärlek och måttfullhet.
Det rådet är lika aktuellt i dagens Sverige som det var på 1500-talet. Vi är kallade att stå fasta i vår tro, men aldrig att förlora kärleken.
Låt mig avsluta med Ignatius egen bön, som sammanfattar hela hans liv:
Tag, Herre, och mottag hela min frihet, mitt minne, mitt förstånd och hela min vilja. Allt vad jag har och äger har du gett mig. Till dig, Herre, återlämnar jag det. Allt är ditt. Förfoga över det helt efter din vilja. Ge mig endast din kärlek och din nåd. Det är nog för mig.
Det är den sanna friheten.
Att våga lägga sitt liv i Guds händer och upptäcka att hans nåd är nog.
Helige Ignatius av Loyola,
be för oss.
Dominik Terstriep S.J.
