23:e söndagen A
S:ta Eugenia, 6 september 2026
Tänk om vi ser en god vän till oss komma allt närmare ett alkoholberoende. En annan äventyrar sitt äktenskap med lättsinniga flirts. En släkting isolerar sig alltmer från omvärlden. Det egna vuxna barnet eller en förälder har lagt sig till med vanor som inte är bra för honom eller henne. Vi ser en orättvisa i samhället eller ett värde som trampas under fötterna. Vi upplever hur någon på gatan blir kränkt eller förnedrad.
Sådana situationer är påfrestande. Hur ska vi förhålla oss? Ska vi blunda för det vi ser? Består vår högsta strävan i att bli lämnade i fred? ”Jag vill inte lägga mig i. Det är hans eller hennes sak. Nej, jag vill inte bränna fingrarna.”
Profeten Hesekiel och Jesus är tydliga på den här punkten: Nej, du får inte alltid blunda. Du kan inte alltid vara åskådare när en människa är på väg åt fel håll. Ibland måste du lämna åskådarplatsen och ingripa.
Hesekiel driver det hela på sin spets. Gud säger till honom att vara en väktare för sitt folk. Om han ser den ogudaktige gå på fel väg och inte varnar honom, då har han svikit sitt uppdrag: ”Den ogudaktige skall dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.”
Det är starka ord. Varför? Därför att det handlar om något verkligt allvarligt: om människans liv. Det finns situationer där vår kunskap blir ett ansvar. Det finns insikter som förpliktar oss att handla. Den som avstår från att ingripa gör också något. I värsta fall lämnar han fältet åt krafter som förstör.
Men vem tycker egentligen om att varna eller tillrättavisa? Egentligen ingen. Ganska snabbt utsätter man sig för misstankar: ”Den där är nog lite självgod. Tror han att han är något bättre? Tror hon att hon har rätt att döma andra?”
Men det finns en ännu djupare svårighet. När jag tillrättavisar en annan människa måste jag fråga mig varför jag gör det. Jag kan mycket lätt kalla min irritation för omsorg och mitt behov av kontroll för kärlek. Jag kan säga att jag vill den andres bästa när jag egentligen bara vill att den andre ska uppföra sig på ett sätt som passar mig.
Därför måste jag börja med mig själv: Är det verkligen den andres liv jag är bekymrad över? Vill jag hjälpa honom – eller vill jag få honom att ändra sig? Är jag beredd att stå kvar bredvid honom också efter att jag har sagt det svåra?
Kristen tillrättavisning handlar nämligen inte om att få rätt. Den handlar om att vinna tillbaka en människa.
Det är ett av de viktigaste orden i dagens evangelium: ”Om han lyssnar på dig har du vunnit tillbaka din broder.” Det är alltså inte jag som ska vinna en diskussion. Jag ska vinna min broder eller syster tillbaka. Det förändrar hela saken.
Om min avsikt verkligen är den andres liv, måste jag också tänka på hur jag framför det jag vill säga. Jesus är en mycket finkänslig pedagog. Först ska man tala med sin broder i enrum. Sedan, om han inte vill lyssna, kan man ta med sig en eller två andra. Och först till slut, när alla andra försök har misslyckats, blir frågan offentlig.
Varför? För att den berörda människan ska få möjlighet att ta emot det som sägs. Hon ska inte i onödan behöva blottställas eller förödmjukas.
Sanningen och kärleken får inte ställas mot varandra. Sanningen måste förmedlas på ett sådant sätt att kärleken kan höras.
Det kräver mod. Det är lättare att säga ifrån när alla redan håller med oss. Det verkliga provet kommer när sanningen inte ger oss någon applåd. Då måste vi kunna säga det vi tror är sant utan att snegla efter publikens bifall.
Och det allra svåraste är kanske våra närmaste. Ju närmare en människa står mig, desto mer mod behöver jag för att säga det svåra. Vi vill inte såra vännen, riskera vänskapen eller skapa konflikt i familjen. Vi tänker: ”Det där får han eller hon själv komma fram till.”
Men får vi alltid bespara en människa den smärtsamma sanningen?
Ibland är det inte kärlek att tiga. Ibland är det kärlek att tala.
Men då måste vi tala med ödmjukhet. Även när jag har rätt kan jag säga sanningen på fel sätt. Och även när jag ser något som den andre inte ser, måste jag komma ihåg att också jag är en människa som behöver förlåtelse och omvändelse.
Därför behöver vi vara både kloka som ormar och menlösa som duvor. Kloka: vi behöver förstå situationen, välja rätt tidpunkt och rätt ord. Menlösa: inga dolda syften, ingen lust att förödmjuka, ingen önskan att sätta dit den andre. Ingen hemlig tillfredsställelse över att få säga: ”Vad var det jag sa?”
Bara en vilja: att den andre ska kunna leva.
I dopet har vi alla fått del av Kristi profetiska uppdrag. Det betyder inte att vi har blivit satta till domare över varandra. Men det betyder att vi inte får vara likgiltiga inför varandras liv. Vi får varna. Vi får vädja. Vi får hjälpa en människa att finna tillbaka.
Och vi gör det inte som människor som står över andra, utan som syndare bland syndare – som människor som själva behöver bli varnade, förlåtna och upprättade.
Här finns skillnaden mellan kristen tillrättavisning och moralism.
Målet är inte att säga: ”Du har gjort fel.”
Målet är: ”Jag vill att du ska få leva.”
Och därför tror jag att dagens evangelium egentligen inte vill göra oss rädda för den svåra uppgiften att tala. Det vill göra oss frimodiga.
Vi behöver inte vara perfekta för att kunna hjälpa varandra. Vi behöver inte ha alla svar. Vi behöver bara våga bry oss tillräckligt mycket för att ibland säga det som är svårt – och göra det med kärlek.
Kanske finns det någon i vår närhet som behöver ett sådant ord. Kanske finns det någon som behöver höra sanningen. Kanske finns det också någon som behöver höra från oss: ”Jag har sett att du har det svårt. Jag vill inte lämna dig ensam.”
Det är kyrkan när den är som bäst: inte människor som dömer varandra, utan människor som hjälper varandra att hitta tillbaka till livet.
Så låt oss inte vara rädda för att bry oss om varandra. Låt oss våga tala när det behövs, våga lyssna när någon talar till oss och våga börja om när vi själva har gått fel.
För Jesus har inte kallat oss att stå bredvid och titta på.
Han har kallat oss att vara uppmärksamma på varandra – och varandras väg tillbaka till livet.
Och han lovar oss: där två eller tre är samlade i hans namn, där är han mitt ibland oss.
P. Dominik Terstriep S.J.
