15 söndagen under året A
Jes 55:10-11
Ps 65
Rom 8:18-23
Matt 13:1-23
Under semestertiden lämnar många av oss storstaden och åker ut på landsbygden. Lycklig den som har ett lantställe och kan dra sig tillbaka dit i en eller två veckor. Kanske har ni redan varit där i år. Kanske ser ni fram emot att snart få åka dit. Mitt andliga råd till alla som tillbringar semestern på landsbygden: Ta med er Psalm 65, som vi just har bett tillsammans! Meditera över psalmtexten ute i naturen!
Tyvärr är vi inte där nu. Så ni måste försöka föreställa er allt. Blunda en stund och försök minnas landskapet där ute, och lyssna sedan ännu en gång till psalmens ord:
”Gud, du visar omsorg om landet och vattnar det,
du låter det flöda över av rikedom,
Guds källa har vatten till fyllest.
Du kröner året med ditt goda,
och där du går fram ges skörd i överflöd:
betesmarkerna i öknen dryper,
och höjderna omger sig med fröjd,
ängarna höljer sig i hjordar,
och dalarna täcks med säd.
Allt höjer jubelrop och sjunger.”
I skapelsens goda gåvor kan vi uppleva Guds godhet på ett mycket konkret sätt. Men vi bör inte stanna kvar vid Guds gåvor. Sommarens prakt kan nämligen bli en bild och en liknelse för något ännu mycket större och vackrare, för ”den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”, som aposteln Paulus skriver. Det handlar om inget mindre än Guds rike, som Gud har lovat oss alla. Det handlar om tryggheten i Guds kärlek, om delaktigheten i trefaldighetens inre liv, om det övernaturliga målet för vårt mänskliga liv. Vi vet om allt detta genom Guds ord, som Gud själv har lovat oss i och genom Jesus Kristus. Vi kan tolka skapelsens skönhet som en första försmak av detta.
Men vi måste erkänna att det just bara är en försmak. Allt är ju inte perfekt här på jorden. Var och en som bara har en liten trädgård kan bekräfta det: det finns ogräs, det finns törnbuskar som vill ta över allt. Det finns steniga rabatter och åkrar där knappt något kan växa. Det finns torka, hagel, stormar och åskväder. På samma sätt är det också i våra liv. ”Våra lidanden i denna tid”, som Paulus talar om, är ingen inbillning. De är mycket verkliga, smärtsamt verkliga. Vi är ännu inte i himlen. Vi väntar fortfarande på den. Precis som hela skapelsen, som Paulus skriver, längtar efter att ”befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.”
Denna väntan är inte lätt. Paulus talar om ”födslovåndor” och om att vi ”ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp”. Hur kan dagens läsningar hjälpa oss i väntan på himmelriket?
En första ledtråd får vi från den första läsningen. Där jämförs Guds ord med regn och snö som ”faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta”. Det är en långsam process, som sträcker sig över ett helt år. Men som utan tvekan når sitt avsedda mål.
Precis så är det med Guds ord. Herren själv talar genom profetens mun: ”Ordet som kommer från min mun vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” Gud är allsmäktig, därför är Guds ord verksamt. Gud kommer att uppfylla löftet om himmelriket, utan minsta tvivel. Vi kan lita på det, även om det kanske tar lite tid innan det blir synlig. Här krävs tålamod och förtröstan på Gud.
Kristus själv upphör i alla fall aldrig att så ut ordet om himmelriket. Det sker varje gång när evangeliet förkunnas i kyrkan. Men inte bara där, utan överallt där kristna vittnar om sin tro och visar att de lever utifrån hoppet om himmelriket.
Guds ord sås alltså. Men det är upp till oss hur vi tar emot det. I liknelsen som Jesus berättar finns en tydlig varning: En del av säden går förlorad! En del faller på vägkanten; en del på stenig mark och en del bland tistlarna. Jesus själv förklarar denna liknelse för oss. Han beskriver tre grupper av människor hos vilka ordet inte faller på fruktbar mark.
Först och främst finns de som helt enkelt inte förstår ordet om himmelriket. Hos den som inte förstår budskapet kan det inte ha någon effekt. Det handlar inte om någon särskild teologisk lärdom. Det handlar snarare om att sätta Guds ord i relation till oss själva, till vår livssituation och vår historia, till våra önskningar, rädslor och förhoppningar. Guds ord förstås endast om det uppfattas som ett ord riktat personligen till mig. Gud talar till oss. Han talar till var och en av oss. Låt oss ta emot ordet om himmelriket helt personligt från Honom!
Den andra gruppen människor, hos vilka ordet inte bär frukt, är de som är vacklande. Vi har redan sett att väntan på himmelriket kräver tålamod och förtroende till Gud av oss. Detta gäller särskilt i svåra tider, i nöd och förföljelse. Låt oss förbli trogna det hopp som fyller oss! Ty Gud är trofast: han fullbordar det han har lovat oss.
Den tredje gruppen människor är å ena sidan de vars tankar bara kretsar kring sina vardagliga bekymmer; och å andra sidan de som bara bryr sig om sina ägodelar och sin rikedom, och som tror att de därmed kan lösa alla problem. Det som förenar dem båda typer av människor är att de har glömt himlen. Vi får aldrig glömma himlen! Aldrig glömma den härlighet som vi är kallade till och som ska uppenbaras för oss! Låt oss därför varje dag på nytt ta till oss Guds ord om himmelriket. I vår personliga bön, i ordets gudstjänst, i sakramenten och särskilt i eukaristin, som vi nu ska fira.
”Sådden i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”
