2:A PÅSKSÖNDAGEN
Skeptikern och tvivlaren (Joh 20:19-31)
Evangeliet är nog ganska skoningslöst mot Jesu närmaste. Där berättas vitt och brett om Petrus förnekande och Judas förräderi, om hur tafatta lärjungarna ofta är när det gäller Jesu ord och handlingar; som om de inte hade begripit någonting. Tomas som inte vill tro på Jesu uppståndelse är ytterligare ett exempel på denna skoningslöshet. Nej, evangelisterna är inte särskilt finkänsliga när de berättar om lärjungarna. Att de skönmålar Jesu vänner kan man verkligen inte påstå.
Samtidigt har den här öppenheten något befriande över sig. Tänk om vi bara mötte fullkomliga människor där, heliga, förståndiga, lärjungar som är föredömliga i allt? Vem skulle då våga närma sig dem? Det vore en helighet som skulle bränna oss. Jesu sällskap består av människor av kött och blod. Just det! Människor med alla sina begränsningar som de inte behöver dölja inför omvärlden. Människor som är på väg mot en allt djupare förståelse av Guds hemlighet, som allt mer försöker gå i Jesu fotspår. De är på väg – precis som vi. Det viktigaste är att ha påbörjat vandringen. Vi behöver ännu inte vara framme.
Det som i mångas ögon framstår som ofullkomligt kan i själva verket hjälpa oss på trons väg. Kyrkofadern Gregorius den Store skrev i slutet av 500-talet: ”Tomas otro främjade vår tro mer än de trogna lärjungarnas tro.” Det är ett djärvt påstående som kräver en förklaring. Tomas är inte någon skeptiker utan en tvivlare. Och bara som tvivlare kan han främja vår tro.
Med vad är då en skeptiker? En skeptiker är någon som redan vet allt. Han är färdig, har fack där han stoppar in allt och alla. Han sitter i sitt högsäte och tror sig där uppifrån med sin skarpögda blick kunna döma och bedöma allt som hamnar i hans blickfält. Skeptikern stiger inte ner för att gå till botten med frågor. Det behövs inte. Han vet ju redan. Allt som ligger utanför hans blickfält är inte giltigt. Här i landet finns många som liknar en sådan här skeptiker. ”Religion har bara med våld och intolerans att göra.” ”Religiösa grupper är i grund och botten ett förtryckarsystem.” Eller katoliker: ”det är sådana som sysslar med barnövergrepp.” ”I bästa fall bidrar de med lite folklore och frammanar en del av vårt förflutna som vi lyckligtvis har lagt bakom oss.” ”Och Gud finns lika lite som en rosa elefant. Några ytterligare frågor behövs inte.”
Det en skeptiker tänker för sig själv där i sitt högsäte eller högröstat uttalar i medierna är inte helt fel. Det ligger något i det. Religion kan missbrukas och missbrukas också. Det har förekommit övergreppsskandaler i kyrkan. Visst kan man diskutera ifall talet om Gud håller för sunda förnuftet. Ja, skeptikern ser en del av verkligheten. Problemet med honom är inte bara hans ofta ensidiga eller förvridna sätt att se på de fenomen han bedömer, utan att han inte längre är nyfiken. Han vet ju. Och därmed har människor och ting för honom inte en chans att visa vilka de är eller vad de går för. En uppenbarelse, något, en ny värld som öppnar sig för hans ögon, hjärta och förstånd är uteslutet redan på förhand. I hans liv finns inte längre några överraskningar. Egentligen en ganska tråkig existens – det här att vara skeptiker.
Tomas däremot är en tvivlare. Han vill veta. Han vill gå på djupet med Jesu uppståndelse. Han nöjer sig inte med hörsägen utan vill själv beröra Jesu sår, uppleva den uppståndnes verklighet. Han nöjer sig inte med andrahandsvetande. Tomas gör därmed det som skeptikern inte tror sig behöva göra: han stiger ner i ”tingen” – och får erfara. Och Jesus visar sig, han uppenbarar sig för honom så att Tomas får en ny insikt och visshet om att Jesus lever.
Evangelisten har i Tomas tvivlaren upprättat ett monument för alla tvivlare. För dem som inte tar allting för givet. För en tvivlare i Jesu innersta krets. Tvivlet och tvivlaren blir inte avfärdade utan har sin plats. Gud är ju ”det” som inte förstås av sig självt, som inte är självklart, som väcker frågor och rubba i ens åsikter och övertygelser. Gud får en att häpna och ibland också tvivla. Tvivlet kan bli utgångspunkten för en fördjupad insyn i Guds hemlighet, en närmare relation med Kristus. Men man måste nog ibland gå genom tvivlets eld.
Det jag skulle önska alla troende är: Låt inte ert tvivel urarta till skepsis. Härda ut i tvivlets stund och stig ner för att upptäcka att Herren finns där. Det jag skulle önska alla skeptiker är: Låt er då och då rubbas i era övertygelser som gudstroende och kliv ner från ert högsäte. Bli tvivlare som vill gå till botten med allt – också med Gud.
Dominik Terstriep SJ
