Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 14:e söndagen under året
2020-07-05, S:ta Eugenia katolska församling
Sak 9:9–10; Ps 145:1–2, 8–11, 13b–14; Rom 8:9, 11–13; Matt 11:25–30
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Vi hör i dagens evangelium Jesus prisa Gud Fadern för att han “har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:25) Men vilka är de lärda och kloka? Jesus fördömer inte lärdom och klokhet i sig, eftersom dessa är dygder som vi ska sträva efter: ”Jag, visheten, är granne med klokheten, hos mig finns kunskap och omdöme”, kan vi läsa i ordspråksboken (Ords 8:12).
Jesus dömer alltså inte ut lärdom och klokhet i sig utan snarare ett slags världslig klokhet och lärdom som inte går ihop med Guds uppenbarelse – inte bara för att den är felaktig utan för att den grundar sig i självtillräcklighet och högmod. I motsats till detta talar vår Herre bara några rader senare om sig själv som den som ”har ett milt och ödmjukt hjärta” (Matt 11:29).
Den världsliga klokheten kännetecknas av att man närmar sig Kyrkan, Bibeln och traditionen med ett mer eller mindre omfattande bagage av förutfattade meningar och fasta uppfattningar om människan, världen och Gud. Om Jesu förkunnelse går emot det som man råkar tycka så har ens egna övertygelser och intuitioner företräde framför uppenbarelsen. Detta leder till det som ibland kallas för smörgåsbordskatolicism. Man närmar sig den Katolska Kyrkan som om den vore ett stort smörgåsbord av läror, andaktsformer och liturgiska bruk. Man plockar på sig det som man tycker om och lägger det på tallriken för konsumtion, men de mindre trevliga och behagliga delarna av Kristi budskap låter man ligga kvar på smörgåsbordet – ofta handlar det om sådant som är känsligt och besvärligt, till exempel Kyrkans inställning till abort eller kyskhet och sexualitet.
Smörgåsbordskatoliken kan sannerligen betraktas som ”klok” i världens ögon. Man kommer till Kyrkan och tar för sig av det som faller en i smaken, men det övriga låter man vara. Denna attityd kan sammanfattas med devisen att ”jag är katolik så länge det känns bra för mig” – det blir ett slags ”feelgood-” eller ”wellness-katolicism”. Tron blir antropocentrisk. Det är inte i första hand så att jag är skapad för att ge ära till Gud och lovprisa honom, utan Gud finns framför allt till för att älska mig och göra livet behagligt för mig.
Föga överraskande är att denna attityd leder till oenighet i Kyrkan, vilket man lätt kan bli varse om genom att tillbringa en kort stund med att läsa katolska sociala medier eller katolska medier i allmänhet. Där finner man ändlösa och ständigt återkommande debatter om kontroversiella ämnen. Jag vet exempelvis inte hur många gånger de senaste fem påvarna inklusive Franciskus avvisat möjligheten till kvinnliga präster med omfattande motiveringar. Ändå fortsätter det tröttsamma ”lobbyarbetet” med oförminskad styrka.
I slutändan har sådana dispyter ofta sin grund i att man utgår från värdsliga istället för andliga måttstockar. Förhåller jag mig till Kyrkans tradition med en attityd av sympati, vördnad och kärlek, kan vi fråga oss. Är det verkligen den berggrund som jag bygger mitt hus på (Matt 7:24–27)? I motsats därtill läste jag för inte så länge sedan inomkatolska uppmaningar till en ”dekonstruktion” av den kristna läran just för att den inte stämmer överens med världens förväntningar.
Det som kännetecknar en äkta katolsk attityd är att man bemöter frågor om tron genom att fråga sig: Vad säger traditionen? Vad säger fäderna? Vad står det i Bibeln? Vad menar Kyrkan? Att någonting verkar annorlunda för mig, att den motsatta uppfattningen synes vara sannolik eller att jag inte förstår anledningen till olika trosläror är av mindre betydelse. För att citera ett ofta föraktat stycke ur den helige Ignatius av Loyolas Andliga övningar: ”Vi bör bortse helt från vår egen uppfattning och med ett villigt och raskt sinne i allt lyda Kristi, vår Herres, sanna brud, som är vår hierarkiska heliga moder kyrkan” (nr. 353).
Mot världens klokhet ställer Jesus ”dem som är som barn” (Matt 11:25). Det är för dem som Gud har uppenbarat sig själv. Det grekiska ordet (νηπίοις) som återgetts som ”barn” kan också översättas med ”de små” (vulgata: parvulis). Jesus talar här om dispositionen man måste ha ifall man vill ta emot Guds ord. Framför allt handlar det om ödmjukhet. Man gör sig liten i bemärkelsen att man inser att man endast är en människa, att ens förståelse är begränsad och ofullkomlig, att jag inte är grunden till min existens, utan att jag utgår från Gud och är skapad för att återvända till Gud. Och för nå fram till målet måste jag därför underordna mig Gud och lyssna till hans uppenbarelse som förmedlas genom Kyrkan.
Inte heller apostlarna begrep alltid det som vår Herre ville förmedla till dem. Ofta missförstod de honom, och ibland tycktes hans lära outhärdlig. När Herren till exempel skärper lagens bud och förbjuder skilsmässa reagerar lärjungarna förvånat med kommentaren att det då är ”bäst att inte gifta sig” (Matt 19:10). Men de övergav honom inte fördenskull utan fogade sig och godtog även de delar av vår Herres undervisning som de inte förstod.
Det är klart att det kan och ska finnas ett teologiskt samtal i Kyrkan. Den helige Thomas av Aquino är ett bra exempel på detta. Tolvhundratalets vetenskapliga metod bestod i att behandla teologiska frågor med hjälp av många invändningar. Men då handlade det om en undersökning som utgick från en fundamental vördnad, sympati och kärlek till den heliga läran som vi fått ta emot av vår Herre genom den katolska Kyrkan. Det handlar inte om att skeptiskt betvivla eller överdrivet kritiskt ifrågasätta eller dekonstruera utan om att med stor respekt och andakt inför mysteriet och i medvetenhet om ens egna begränsningar försöka att förstå lite mer om Gud. Utan denna ödmjukhet och vördnad är det i längden inte möjligt att tro.
För att ge ett exempel på hur långt det kan gå när man inte vill tro minns jag en debatt mellan en kristen apologet och en ateist. Vid ett tillfälle frågade den kristne apologeten hur mycket det skulle krävas för att ateisten skulle acceptera att det fanns en Gud och bekänna sig till honom. Han svarade att inte ens om Gud uppenbarade sig själv för honom just nu skulle han falla ner på knä inför honom.
Något av denna högfärd och motvilja att underordna sig universums skapare och frälsare finns det i var och en av oss. Ingen av oss är så helig att det inte finns något av Adam och Evas ursprungliga högmod kvar i oss. På grund av arvsynden finns det fortfarande en oordnad längtan i oss att vara ”som gudar” (1 Mos 3:5) och själva bestämma och definiera vad som är sant och rätt, utan att behöva ta hänsyn till Gud.
Låt oss därför vända oss till Gud Fadern och be om ödmjukhet och gudsfruktan, så att vi kan ta emot hans Ord, som förmedlas till oss av den katolska Kyrkan, med vördnad och andakt och så bli mer och mer lika vår Herre genom nåden som den Helige Ande ingjuter i våra hjärtan. + Amen.
