Politik som gör förenklingen till sin metod riskerar att splittra samhället genom att spela ut olika grupper och intressen mot varandra. Det skriver vår kyrkoherde Dominik Terstriep S.J., som samtidigt formulerar fem uppmaningar till kristna inför valet.
Vad ska en kristen rösta på? Det vore befängt om kyrkan rekommenderade ett speciellt parti. Förmodligen engagerar sig troende i alla partier, och somliga gör det kanske just utifrån sin trosövertygelse. Kristendomen låter sig inte begränsas till en enda politisk formation utan går tvärs igenom alla formationer. Den står över partipolitiken samtidigt som den i högsta grad är politisk. Tron är visserligen personlig men inte någon privatsak, den påverkar vårt handlande också i det offentliga rummet, inte minst i politiken. Och de kristna har uppdraget att gestalta världen i Kristi efterföljd.
Var ska en kristen då lägga sin röst? Hur ska hon fatta ett ansvarsfullt beslut? Å ena sidan finns punkter – också det i alla partiprogram – som är svårsmälta eller rentav oförenliga med tron. Å andra sidan kan man stötta vissa inslag helhjärtat. Men man måste ju bestämma sig.
Ett renodlat kristet partiprogram finns inte, kan förmodligen inte ens finnas. Nej, jag ska inte rekommendera ett parti. Det beslutet ligger hos den enskilde och hennes samvete, som kan granska de olika partierna och bedöma både vilka frågor man kan stödja och vilka ställningstaganden som är så grundläggande att de väger tungt i det egna valet.
Men den kristna tron lämnar inte väljaren utan orientering. Tvärtom finns det grundläggande sätt att se på människan, samhället och det gemensamma goda som bör prägla också den politiska bedömningen.
Bortom de konkreta sakfrågorna kan vi också fråga oss: Hur drivs en viss politik? Hur beskriver man problem och utmaningar? Om jag fick påpeka ett problematiskt fenomen skulle jag nämna förenklingen. Nej, det är inte fel att framställa saker och ting enkelt. Man ska ju kunna förstå vad det handlar om.
Det finns dock en otillbörlig förenkling som snedvrider tingen. Det handlar till exempel om att driva politik utifrån ett enda perspektiv och sedan betrakta alla andra frågor genom detta perspektiv. Med det perspektivet pekar man ut alla problem och lösningen på dem. Utifrån det centrala påståendet tror man sig kunna förklara allting, också komplexa utmaningar som alltid relateras till just detta påstående. Man har snabbt hittat de skyldiga samt åtgärder som snart skulle förbättra situationen. Det finns bara rätt eller fel, och det står klart vem som har rätt.
Förenklingens söta gift skulle man kunna kalla den trend som syns allt mer. Förenklingen smakar gott eftersom den ger kortfattade förklaringar och därmed översikt i en annars oöverskådlig värld. Den verkar ge oss tillbaka handlingsutrymme då vi ofta känner oss förlamade av de många betungande problemen. Tänk om vi kunde lösa den gordiska knuten med ett enda svärdshugg!
Förenklingen smakar sött till en början men i längden förgiftar den oss och leder samhället in i en återvändsgränd. Politik som gör förenklingen till sin huvudsakliga metod riskerar däremot att splittra samhället genom att ställa grupper och intressen mot varandra. Det gör det i sin tur svårare att hitta lösningar på aktuella problem, vilket gynnar förenklingens banerförare. De har ju lösningen som tyvärr inte anammas av de andra. Om man bara gjorde som de föreslår skulle allting bli bra.
Världen med alla dess utmaningar är dock inte så enkel som somliga vill få oss att tro. Allting är sammanflätat och alla hänger ihop med varandra. Det man ändrar vid ena änden påverkar den andra. Ska man exempelvis äta mindre kött och därför satsa på mer fisk för att minska utsläppen? Även en sådan till synes enkel lösning kan få konsekvenser på andra håll i världen.
Vad är rätt, vad fel? Det är ofta svårt att avgöra. Därför behöver vi en medvetenhet om alltings förbindelse. Denna medvetenhet om alltings sammanhang är en viktig ledtråd i påven Franciskus encyklika Laudato si’ från 2015.
När sa människorna för första gången ”jag”? När blev de medvetna om att de är individer? Kanske när de förevigade sig i ”handgrottan” Cueva de las Manos i Argentina för 13 000 till 9 000 år sedan. De målade händerna uttrycker något grundläggande mänskligt: varje hand är unik, men ingen hand står ensam. Där finns en fruktbar och ibland konfliktfylld spänning mellan individ och gemenskap – en spänning som också politiken måste hantera.
Hur kan vi som kristna bemöta tendensen till otillbörlig förenkling? Vad kan vi bidra med som kan ge politiken ett alternativt ansikte? Låt mig våga formulera fem uppmaningar:
- Försöka vara människor som intresserar sig för helheten i en tid som alltmer präglas av särintressen!
- Satsa på en hållbar långsamhet! Det goda är ofta långsammare än det destruktiva. Tänk bara på hur lång tid det tar tills en skog har vuxit upp eller en människa har blivit av med en dålig vana. Här kan Kristus vara vårt föredöme. Han blev människa och tog på sig hela det mänskliga livet, från moderlivet till döden, och återlöste det.
- Se verkligheten i sin komplexitet! Jesus begav sig in i verkligheten, kom nära människor och deras problem och bedömde saker och ting inte efter hörsägen eller från långt håll. Han lyssnade in människors behov och undervisade de sina att handla som han själv.
- Värna om ett vårdat, respektfullt och precist språk! De kristna borde ha en speciell känslighet för ord. Ordet är dyrbart för oss eftersom det kommer från Gud, ja, Gud själv är Ordet som har blivit kött.
- Var rädd om institutionerna! Jesus gav sin kyrka uppdraget att vidareförmedla och bevara hans budskap genom tiderna. Vi kristna borde ha sinne för institutioner som med sina objektiva strukturer hjälper till att lösa problem, skipa rättvisa, förhandla, bevara normer och som garanterar att saker och ting fungerar oberoende av individers särintressen eller makthavarnas lynnen.
Frågan om hur man driver politiska och samhälleliga utmaningar är viktig. Formerna är inte oskyldiga. De påverkar innehållet och vice versa. Formfrågor kan vid sidan av det innehållsmässiga därmed också vara avgörande för vårt val.
Och över allt detta står frågan om människan och det gemensamma goda: Ser politiken den enskilda människan som ett mål i sig eller framför allt som ett medel för något annat? En kristen kan inte bortse från människolivets okränkbara värde i alla dess faser, från de svaga och utsatta eller bortse från det gemensamma goda.
Kh. Dominik Terstriep, S.J.
